Jag finner det så typiskt att vi hetero-kvinnor ”ska” vara dom som sitter hemma och fixerar över män, medans männen ska vara ”fixerade” vid deras arbete. Men när en kvinna inte känner behovet av en man och istället är fokuserad / fixerad vid sitt arbete så anklagas hon för att ljuga, eller försöka intala sig något men att ”det kommer ändras i sinom tid” vad är det med det egentligen?

Varför antas det att vi hetero-kvinnor sitter hemma och bara pratar om män och hur vi ska få vårat liv att fungera med dom i bilden? Varför är det så chockerande att höra en kvinna säga ”Jag letar inte efter en man” ? Varför är det fortfarande så att vi inte kan ses som kompletta innan vi har en man vid vår sida? Tänker vi någonsin på att det faktiskt finns folk som inte vill ha en partner, utan att det ska behövas sätta en etikett på kvinnan att hon kommer ändra sig, eller att ”hon känner nog så nu pga att hon blivit sårad” – liksom what’s up with that? Varför är det så svårt att tro att en kvinna kan vara nöjd med sitt liv precis som det är, utan en speciell orsak bakomliggande? Precis som de människor som faktiskt ärligt säger ”jag vill aldrig ha barn” precis som de kan vara svårt för mig att förstå som har barn och tycker det är det bästa som har hänt mig, så på något sätt accepterar jag att vi alla tycker olika. Varför är det så svårt att tänka likadant med.. en partner?

Eller är det så att vi är skapta för att vi måste ha en partner och det ligger i exakt allas natur att vilja det, även idag år 2020 där vi byggt upp ett samhälle som omformats från tidigare normer?

Jag säger inte att jag är en utav de kvinnorna som aldrig vill ha en partner, men jag känner hårt arbetande kvinnor som faktiskt inte vill gifta sig, som faktiskt inte vill binda sig, som faktiskt inte vill få barn. Varför är vi så lätt på att döma dom? Jag kan se deras resonemang och jag har inte så svårt att tro på att dom, så varför har resten av världen det? Det är tröttsamt att få se dom försvara sig för människor som ändå inte är öppna för att se objektivt på andra perspektiv.

Jag skulle säga att jag är nog en ”mitt-emellan” kvinna. Jag är nog en sån som man faktiskt kan säga ”hon kommer nog ändra sig i framtiden” för som jag skrev i förgående inlägg så har jag svårt att se mig själv bli kär nu. Jag skrev dessutom att jag inte finner det som ett problem. För just nu är jag nöjd med mitt liv som det är och det var länge sen jag var så fixerad av en man att jag planerade mitt liv utifrån en. Är det fel av mig att känna att jag har en 10-årsplan i mitt liv som faktiskt inte är kalkylerad baserat på att jag träffar en man? Att den snarare är kalkylerad utifrån arbete.. och hur jag ska hinna få in känslomässiga band?  Sen så absolut, om jag träffar någon och faktiskt får den fantastiska möjligheten att bli kär igen så kommer jag inte att ta det för givet. Men då tar jag det som det kommer där och då och får väl helt enkelt göra om i min plan lite. Men varför känns det då så chockerande för andra att man gjort en plan med fokus på karriären och de som jag har runt mig här och nu, utan att ha skrivit in i planen att ett jag vill gifta mig inom tio år, även om jag närmar mig runt 30? Jag är trots allt 26 år och är närmare 30 än 20 nu. Det är väl nu många börjar planera bröllop och barn. Men vad säger ni om jag säger att jag inte är besatt med tanken av att jag måste gifta mig?

Jag säger inte att jag inte vill uppleva det, jag säger bara att.. alla sitter inte hemma och är besatta över män. Jag kalkylerar inte mitt liv efter en man, men händer det – då gör jag om kalkylen. Typ så. Jag är mer ”händer det inte, kommer jag vara lycklig ändå. Händer det att jag gifter mig, kommer jag också vara lycklig ändå,” Men är det verkligen så svårt att förstå att det finns kvinnor, som mina vänner som faktiskt inte alls vill överhuvudtaget träffa någon känslomässigt.. eller är det bara en lögn?

Är kärlek allt vi behöver? och är det omöjligt att kärlek från familj, vänner & husdjur räcker?