Alla människor behöver regelbunden semester för att vila upp sig ordentligt, samt återfå energi och motivation. Vi behöver också fina upplevelser som sker utanför vår vardag, lite äventyr som kryddar till våra liv lite extra.

Vi måste få möjlighet att slappna av och koppla bort vardagen ibland, eftersom vi inte alltid känner att vi är trötta och stressade. Det blir ett ihållande tillstånd som vi snart börjar betrakta som “normalt” som är nödvändigt att frigöra sig från. Vi behöver återkoppla våra sinnen med oss själva, och tillåta oss varva ner och åter ladda våra batterier. 

Semester – Något att se fram emot

Vetskapen att man har en underbar semester framför sig är väldigt inspirerande. En stressig vardag har plötsligt ett gyllene mål i horisonten som väntar på oss. Vi går och dagdrömmer om vår kommande semester, och plötsligt går veckorna väldigt snabbt.

Res iväg till ett fantastiskt resmål

En fantastisk semesterupplevelse ger kropp och själ ett tillfälle till att släppa vardagsstressen. Ett välbehövligt miljöombyte som vänder upp och ned på alla våra dagliga vanor, och låter vår kropp slappna av.

En resa med nära och kära är bland det roligaste vi kan uppleva. Efter en underbar semesterdag går vi och lägger oss på kvällen med ett leende på läpparna. Följande morgon vaknar vi med samma leende, milt uppspelta över den fantastiska dag vi har framför oss. Vi umgås och har roligt, och stärker banden sinsemellan. Därefter så återupptar våra liv på hemmaplan med ökad livslust och gemenskap.

Semester – Något att minnas

När vi väl befinner oss på en underbar semester så skapar vi vackra minnen som vi alltid kommer att bära med oss. Vackra minnen som låter oss återskapa en stund semesterlugn en stressig dag på jobbet:  – Vi sluter våra ögon, tar ett djupt andetag och drömmer oss iväg till en underbar semesterupplevelse. Det ger oss perspektiv till vår vardag, samt en inblick till en högre livskvalitet.

En resa öppnar våra sinnen och vi växer som människor. De saker vi upplever som stress i vardagen blir mindre påtagliga, och förlorar sitt inflytande över oss. Vi fokuserar mer på nuet och vårt välbefinnande.

Semesterspel

Det finns gott om olika aktiviteter att pyssla med på lugna hemmakvällar som engagerar hela familjen, eller enbart sig själv: Man kan damma av gamla brädspel och samla vänner och familj runt köksbordet en stimulerande hemmakväll. Eller föredrar man en digital upplevelse finns häftiga tv-spel att spela. Man kan även spela casino på mobilen som avkoppling, Kritik.com har pålitliga recensioner för säkert spelande. Vill man ha en riktig utmaning som kanske varar hela semestern kan man fördjupa sig i att lägga pussel. Vill man gnugga geniknölarna är frågesport är en väldigt allmänbildande och populär aktivitet som engagerar hela familjen.

Motion och hälsa

En semester ger oss tid till eftertanke om våra levnadsvanor, samtidigt som det ger oss möjlighet att starta nya vanor som är bra för oss. Motion är en viktig del av kroppens återhämtning, eftersom det effektivt förbränner stresshormoner från vår kropp. Samtidigt blir vi lyckliga av träning, eftersom endorfiner utsöndras i kroppen och bidrar med ett hälsosamt välbefinnande. Med en lagom dos av motion på semestern så återkommer vi till jobbet mer tillfreds med oss själva.

Vi motionerar betydligt mer när vi har semester än under vår stressiga vardag, något som faller sig naturligt. Börjar vi motionera regelbundet under vår semester så blir det därefter lättare att fortsätta samma goda vana när vi återupptar vardagen.

Solsken och vackert väder

I vårt avlånga land så skiner solen med sin frånvaro under vinterhalvåret. Det innebär att vi kan få brist på vitamin-D som vi absorberar genom solens varma strålar. En semestervecka på solig ort när det är som mörkast i Sverige gör oss väl, samt lite schysst bränna är alltid trevligt att skryta med bland kritvita vänner.

Jag finner det så typiskt att vi hetero-kvinnor ”ska” vara dom som sitter hemma och fixerar över män, medans männen ska vara ”fixerade” vid deras arbete. Men när en kvinna inte känner behovet av en man och istället är fokuserad / fixerad vid sitt arbete så anklagas hon för att ljuga, eller försöka intala sig något men att ”det kommer ändras i sinom tid” vad är det med det egentligen?

Varför antas det att vi hetero-kvinnor sitter hemma och bara pratar om män och hur vi ska få vårat liv att fungera med dom i bilden? Varför är det så chockerande att höra en kvinna säga ”Jag letar inte efter en man” ? Varför är det fortfarande så att vi inte kan ses som kompletta innan vi har en man vid vår sida? Tänker vi någonsin på att det faktiskt finns folk som inte vill ha en partner, utan att det ska behövas sätta en etikett på kvinnan att hon kommer ändra sig, eller att ”hon känner nog så nu pga att hon blivit sårad” – liksom what’s up with that? Varför är det så svårt att tro att en kvinna kan vara nöjd med sitt liv precis som det är, utan en speciell orsak bakomliggande? Precis som de människor som faktiskt ärligt säger ”jag vill aldrig ha barn” precis som de kan vara svårt för mig att förstå som har barn och tycker det är det bästa som har hänt mig, så på något sätt accepterar jag att vi alla tycker olika. Varför är det så svårt att tänka likadant med.. en partner?

Eller är det så att vi är skapta för att vi måste ha en partner och det ligger i exakt allas natur att vilja det, även idag år 2020 där vi byggt upp ett samhälle som omformats från tidigare normer?

Jag säger inte att jag är en utav de kvinnorna som aldrig vill ha en partner, men jag känner hårt arbetande kvinnor som faktiskt inte vill gifta sig, som faktiskt inte vill binda sig, som faktiskt inte vill få barn. Varför är vi så lätt på att döma dom? Jag kan se deras resonemang och jag har inte så svårt att tro på att dom, så varför har resten av världen det? Det är tröttsamt att få se dom försvara sig för människor som ändå inte är öppna för att se objektivt på andra perspektiv.

Jag skulle säga att jag är nog en ”mitt-emellan” kvinna. Jag är nog en sån som man faktiskt kan säga ”hon kommer nog ändra sig i framtiden” för som jag skrev i förgående inlägg så har jag svårt att se mig själv bli kär nu. Jag skrev dessutom att jag inte finner det som ett problem. För just nu är jag nöjd med mitt liv som det är och det var länge sen jag var så fixerad av en man att jag planerade mitt liv utifrån en. Är det fel av mig att känna att jag har en 10-årsplan i mitt liv som faktiskt inte är kalkylerad baserat på att jag träffar en man? Att den snarare är kalkylerad utifrån arbete.. och hur jag ska hinna få in känslomässiga band?  Sen så absolut, om jag träffar någon och faktiskt får den fantastiska möjligheten att bli kär igen så kommer jag inte att ta det för givet. Men då tar jag det som det kommer där och då och får väl helt enkelt göra om i min plan lite. Men varför känns det då så chockerande för andra att man gjort en plan med fokus på karriären och de som jag har runt mig här och nu, utan att ha skrivit in i planen att ett jag vill gifta mig inom tio år, även om jag närmar mig runt 30? Jag är trots allt 26 år och är närmare 30 än 20 nu. Det är väl nu många börjar planera bröllop och barn. Men vad säger ni om jag säger att jag inte är besatt med tanken av att jag måste gifta mig?

Jag säger inte att jag inte vill uppleva det, jag säger bara att.. alla sitter inte hemma och är besatta över män. Jag kalkylerar inte mitt liv efter en man, men händer det – då gör jag om kalkylen. Typ så. Jag är mer ”händer det inte, kommer jag vara lycklig ändå. Händer det att jag gifter mig, kommer jag också vara lycklig ändå,” Men är det verkligen så svårt att förstå att det finns kvinnor, som mina vänner som faktiskt inte alls vill överhuvudtaget träffa någon känslomässigt.. eller är det bara en lögn?

Är kärlek allt vi behöver? och är det omöjligt att kärlek från familj, vänner & husdjur räcker?

Om du går ut på stan och sätter dig på ett café och väljer att lyssna runt om dig så finns det alltid någon runt om oss som pratar om kärleksproblem. Om du går in på en tjejs instagram så finns det nästan alltid en sorglig qoute i flödet som pikar mot kärleken som var tuff. Vi alla känner någon som dör av osäkerhet i en relation.

”Tänk om hen är otrogen?” ”Varför kommer han alltid hem så sent från jobbet?” ”Vem smsar först?” ”Tänk om han inte gillar mig?” Alla dessa tvivel. Vem är det egentligen som bygger upp osäkerheten? Är det jag, eller du eller har vi samhället att skylla på? Vem är det som kom på alla ”spelregler” och varför följer vi dom?

En vän var på en dejt, som gick jättebra enligt honom. Jag frågade om de hade hörts något mer efteråt, ”Nej, jag vill inte verka ivrig så jag väntar tre dagar innan jag hör av mig igen. Tre dagars regeln”

I samma veva satt motparten och tänkte ”Han har väntat med att höra av sig. Så nu ska jag vänta tre dagar innan jag svarar på hans sms”

Vad är tre dagars regeln och varför styr den över våra relationer? Hur ska relationer kunna byggas om man ska börja om varje gång? Jag kan förstå att man inte vill slänga sig ur allt på en gång, men måste det vara allt eller ingenting? Jag vet att vi frestas över de saker vi inte kan få och det som är för ”tillgängligt” blir helt enkelt… för tillgängligt. Men och andra sidan, är det verkligen rätt då om det ska vara massor med spel? Även om vi vill intala oss själva något, så tror jag själv att när det klickar – så klickar det. Då känns det rätt och spel, vad är det?

En gång för länge sedan blev jag faktiskt ”avvisad” för att han tyckte att jag var för på. Men i själva verket var jag inte alls för på, mer än att jag var öppen och ärlig med att fråga ”ska vi ses?” eller höra av mig när jag kände för det vilket var varannan dag kanske. (vi dejtade) Är människor så uppumpade av deras egon att de inte kan se skillnad på en normal kontakt utan att tro att man är totalt tillgänglig för en oavsett vad? Eller har samhället förstört oss alla?

Vem kom på alla regler, eller sätter vi upp ”nya spelregler” inför varje nytt förhållande? Eller tar vi med oss vårt gamla bagage varje gång vi flyttar in till nytt? Är det de som är problemet? Är vi alla ärrade från något tidigare förhållande som gör att vi vägrar sätta oss i en sårbar position igen? Är vi alla helt enkelt bara… fega?

Jag kan inga spelregler, om något i så fall så är jag den som alltid bettat mot alla mina odds om vi går efter ”dagens regler” för jag har alltid kört det ärliga kortet, vill jag något är jag inte rädd för att säga det och vad som inte fastnar.. är inte rätt. När gick okomplicerat ur tiden?

Jag var 6-7 år när jag började skriva ”påriktigt”. Då skrev jag såklart i min dagbok, precis som många andra. Men redan då fångades mitt intresse i skrivandet. Innan jag startade min blogg år 2007 så satt jag alltid hemma, på min gamla stora dator och skrev i Word. Jag skrev allt från påhittade historier om kärlek, till egna erfarenheter om vad jag kunde om livet, då. Det var nog inte mycket till läsning för en vuxen, men det spelade ingen roll – för jag fick ut något av det och det var därför jag fortsatte.

När jag fyllde 12 år startade jag min första blogg. På den tiden fanns inte bloggar som idag, en blogg var något.. helt annat. Det var som en personlig, öppen.. dagbok?

Mitt skrivande blev till ett beroende och utan att blinka så hade min vardag förändrats från att vara i skolan och ute med vänner, till att komma hem från skolan och spendera timmar framför datorn. Av majoriteten som har följt med mig länge vet att det var så det började, men slutade med något helt annat. Min blogg växte och växte för varje dag och till slut hade jag 1 000 000 unika läsare i veckan.

Jag tror att det är svårt att inte förändras när du kommer till en punkt där så många människor följer dig och dagligen ger dig komplimanger..kritik… och allt vad det var och innebar.

Någonstans där glömde jag bort varför jag faktiskt började skriva. Mitt ego byggdes upp och det var som att jag skapande en mur runt mina känslor. Det blev svårare och svårare att dela med mig av min personliga tankar och känslor. Jag blev ett skytteplank för pilarna. Jag lät hämma mina egna möjligheter och incitament till utveckling och valde därför att fortsätta i ledet med bloggen, på ett mera.. ytligt sätt. Men vem var jag då som presenterade mig utåt som en annan individ än vad jag kunde stå för? Hur framstod jag för mina mottagare i bloggen? Jag förstår mycket väl  att jag avrundade bloggen och gjorde ett karriärs byte. Men det är inget tvivel om att jag gjorde rätt val, för hur skulle jag utveckla mig och växa om jag stod i en bubbla där jag själv inte vågade ta kraft i rädsla om att den ska spricka?

Men även om jag gjorde ett karriärs byte så känner jag en sorts tomhet efterlämnad. Jag saknar att skriva. Så med andra ord, här är jag.. med datorn i famnen igen. Precis som när jag var yngre. Med samma mål och tanke kring skriften som jag hade år 2007. Dvs – Ingen alls! Jag vill ingenstans med bloggen, mer än att bara få orientera mina känslor.. bara vara. Sedan att vi lever i en pausad värld just nu kanske indikerar på en bra tidsperiod att börja skriva igen.. för mig.. men också för er. Om det finns människor kvar där ute som fortfarande gillar att läsa. Eller har vår läs & skriv generation bytts ut mot tiktok och lathet för att göra allt lättare att samla information med så lite engagemang som möjligt?

En sak som är säker är iallafall att vi kommer alltid att söka oss till information som hjälper oss att sätta fingret på våra känslor, eller som får oss att förstå ett visst område eller som ger oss en kick bort från vardagen. Men frågan är bara.. hur?

Är böcker och skrivandet åldrat? Vem bestämmer då isåfall när läsning i form av böcker, tidningar, noveller och skrift egentligen.. ska ta slut? Eller kommer vår generation alltid att finnas kvar? Kommer bloggar, på ett eller annat sätt alltid finnas kvar? och vad händer med bokaffärerna, är det en tidsfråga om när de sätts i konkurs?

och om det finns någon kvar där ute som uppskattar läsning, oavsett om det är via blogg.. bok.. so what. välkommen.

Jag vet inte om det är det regniga vädret eller det faktum att vi faktiskt lever i en annorlunda vardag som fick mig att öppna upp datorn och börja skriva här igen. Men här är jag!

Jag började komma in i gamla banor om kvällarna. Datorn i famnen, klockan 21:00 och redo för läggdags. Tankar som känns o-orienterade och ett sug i fingrarna att få knappa på datorn för att reflektera. Precis som när jag var yngre.

Jag har alltid älskat att skriva, det har alltid varit mitt sätt att göra mig av med överskotts energi, men också som jag skrev ovan – att få orientera mig själv och få utlopp för tankar & känslor. Har jag kommit till en punkt där jag börjar skriva igen? Jag vet faktiskt inte, men allt jag vet är att jag just nu i skrivandes stund njuter och att jag vet att jag har så mycket mer att berätta!

Kram /D

♥ Bilder från eftermiddagen

Ligger just nu i sängen med datorn i famnen och Theodore vid min sida. Är så himla trött just nu, kan typ somna när som. ♥ Så himla skönt ändå. Dagen vände helt och blev en riktigt mysig dag faktiskt. Jag var inte riktigt på bra humör tidigare men med sköna kollegor, och en mysig eftermiddag som denna blev den betydligt bättre. Alltså VARJE gång som jag är på kontoret så blir det 90% alltid bättre, oavsett vilket humör jag är på! Det beror helt klart på mina underbara kollegor, och såklart att jag älskar mitt jobb. Men det är verkligen underligt hur man kan komma in på ett kontor och börja jobba med ett team och inte själv ”välja” vilka du vill umgås med, men TROTS det klicka och verkligen MÅ bra med dina kollegor. Annars så brukar man ju vilja välja sina vänner, förstår ni hur jag menar? När man börjar jobba på ett kontor eller liknande så får man ju inte välja på samma sätt, men jag är verkligen glad att alla där är mina vänner och jag känner verkligen att jag mår bra utav dom. ♥ Det blir en glädje varje dag! Tänk när vi åker utomlands snart också, ååh längtar så!

Efter jobbet som ni ser så gick jag, Nathalie och Theo till Phil’s burger på Kungsholmen. Vi tog ett varsit glas, Theodore spelade på mobilen och så delade vi på en pommes! Vädret var verkligen perfekt för att sitta ute, typ sista kvällen man kan sitta på en uteservering. Men Kungsholmens puls, vädret och sällskapet – Magiskt! ♥

Nu är vi trötta iallafall och ska lägga oss och gosa innan läggdags, <3 Hoppas ni haft en lika mysig dag som oss!

Imorse innan jobbet så sprang jag förbi det här lilla cafet som ligger på Kungsholmen och köpte en kaffe. Jag har gått förbi det stället flera gånger för det ligger rätt nära mitt kontor men jag har förvånande nog aldrig varit där inne. Men nu tog jag mig an och blev glatt överraskad över hur mysigt det var!? Som jag förstod så har dom både frukost, (typ ägg, chiapudding, gröt, goda mackor osv.) och så har dom olika typer av frukost paket så det blir lite billigare. Ändå mysigt café! Dom har även mat där, typ soppa etc. Nu hann jag bara svänga förbi snabbt, men hur mysigt att äta frukost där en morgon innan jobbet?! Ska absolut göras!!

Men nu sitter jag på kontoret och jobbar, just nu håller jag på med arkivering och det är såååå mycket som behövs göras! Men det är faktiskt rätt kul, jag springer runt och lyssnar på musik samtidigt och sedan är det en skön känsla när man ser att det blir mycket gjort!

I övrigt så har jag en helt okej dag idag, mycket tankar som snurrar. Längtar tills jag kan gå hem och skriva av mig allt. Det är något jag oftast gör när det blir mycket i huvudet. Tar fram WordPress, tänder lite ljus och skriver av mig. Det är rätt många sidor där nu ? Men såååå himla skönt. Rekommenderas verkligen! Speciellt om man inte vill prata med någon eller riktigt / kan förklara sina känslor. Det finns ju inga rätt och fel, det är ju ens egna lilla dagbok så man ju egentligen skriva vad fasiken som helst!?

Nej, nu blir det lunch. Hörs sen!

Nu har vi kommit hem efter ett litet kvällsäventyr. Det kunde inte ha känts bättre att få komma hem och krypa ner i sängen med den här lilla.❤️ Han var lite hungrig så det fick bli mackor & chips innan läggdags. + en liten film. Det är så kallt ute nu! Sommaren försvann på en dag bokstavligen. Nu var det 9 grader ute när vi var påväg hem, alltså höll på frysa ihjäl!! Så nu ligger vi båda inpackade i duntäcket, så skönt <3

Annars så har det varit en bra dag! Har gjort allt som stod på agendan för dagen så det känns bra. ? Imorgon blir det jobb igen, så nu tänkte jag avrunda denna dagen och gå lägga mig! Godnatt bloggen!

Vill ni veta en sak med mig? Jag skäms i princip aldrig för hur jag är eller vem jag är. Även om jag vet att jag kan vara lite ”för mycket” ibland, eller att jag ibland är lite av en knäppgök. Många av mina vänner brukar ibland skratta ”åt” mig och filma mig (på skämt) när jag gör saker (läs:gör bort mig?). Även om jag bara är mig själv så blir det på något sätt alltid lite dumt och ibland blir det lite fel. Många kanske hade skämts i dom situationerna och jag vet inte om jag borde det ibland haha, men jag gör verkligen inte det. Om jag inte skulle vara dum mot någon såklart, då skäms jag! Annars skrattar jag bara och jag bryr mig liksom inte så mycket om vad andra tycker. Vilket är en skön känsla! Jag tror att en del stör sig på det också, att jag är så säker i mig själv ändå. ???

Men helt ärligt, livet är för kort för att sitta och ha ångest och vara rädd för att man gjort bort sig. Jag gör bort mig minst 10 gånger om dagen och jag är helt fine med det. Jag ljuger om jag säger att det inte har varit en struggle för mig att hitta det här lugnet i mig själv. Förut oroade jag mig jättemycket för att jag ska ha gjort bort mig och det gav mig såååån ångest. Mådde bara så dåligt av det. Men, idag? Nä.

Ibland när jag varit ute så kanske jag kan ha ”bakisångest” och tänka ”men guuud, jag var såhär och gjorde det här!” Om jag typ varit ute och stått och hoppat på dansgolvet som en åsna men det släpper oftast dagen efter ? Men jag tror mycket av det som gjort mg bekväm i mig själv är för att jag är omringad bland bra människor. Människor som älskar mig för den jag är, för att just jag är jag hur knäpp jag än må vara. Jag behöver inte omringa mig bland människor som inte tål mig eller människor som tycker jag är konstig. Jag är vuxen och det är en fantastisk del med att vara just vuxen – du har faktiskt möjligheten att välja vilken energi du vill omringas av. Mina vänner styrker mig och dom tycker ju faktiskt om mig för den jag är. Om någon trycker ner dig och får dig att känna annorlunda – byt umgängeskrets! Så länge man inte är dum mot någon så får man faktiskt vara precis hur man vill!❤️

Det är en väldigt viktig del faktiskt, vilka du umgås med. Låt aldrig någon trycka ner dig eller få dig att känna att du inte vågar vara dig själv. För vem bryr sig om 100 år? Jag är en seriös tjej när det kommer till mina mål, jag pluggar och jobbar, jag vet vad jag vill med mitt liv och jag är seriös i min mamma roll. Men annars så är jag rätt stojig med mycket spring i benen, jag kan vara lite barnslig, jag är lite virrig, skrattar mycket, pratar ibland för mycket, säger / gör konstiga grejer ibland men that’s only ME ?☺️♦️♠️♥️