Kan man tappa kärleken?

“We have this idea that love is supposed to last forever. But love isn’t like that. It’s a free-flowing energy that comes and goes when it pleases. Sometimes it stays for life; other times it stays for a second, a day, a month, or a year. So don’t fear love when it comes simply because it makes you vulnerable. But don’t be surprised when it leaves, either. Just be glad you had the opportunity to experience it.”

Neil Strauss, The Game
Det här är dock en väldigt bra mening från boken ”the game” av Neil Strauss. På något sätt blev jag ledsen när jag läste qouten, allt eftersom att jag själv har känt mig så långt borta från att känna kärlek på det sättet igen. Jag har alltid varit i ett förhållande och alltid i längre stabila förhållanden. Jag har aldrig haft problem med att träffa en ny efter att ett gammal förhållande tog slut. Jag var inte ”desperat” och tog första bästa, utan jag hade bara enklare att öppna mig och tillåta mig att bli kär. Tänk om jag förbrukat alla mina chanser att vara kär? Tänk om jag tog kärleken för givet? För jag kan inte känna samma sak idag som jag har känt förut när jag blivit kär. Jag har varit singel i snart ett år nu (till och från) så länge har jag aldrig varit singel i mitt liv. Samtidigt så har jag träffat en och annan. I vanliga fall hade jag fått känslor rätt fort för någon som jag klickade bra med, trivdes med, kunde ”vibe” med etc etc.. Ni förstår poängen. Men nu är saker annorlunda. Även om allt klaffar, så går det bara inte.
Kan man tappa kärleken? Och om man gör det, hur hittar man tillbaka? Har jag byggt upp en mur runt mig själv, eller har jag helt enkelt bara börjat trivas så bra i mitt eget sällskap att jag inte behöver kompletteras mer?

Jag vill hitta tillbaka till kärleken en dag och jag hoppas att jag gör det. Men i nuet kan jag inte riktigt säga att jag störs mig av det. Men det jag vet, är att oavsett så  ligger grunden i att må bra i mig själv och på egen hand.. och det känner jag ändå att jag har lyckats med. ♥ Men jag kan inte undgå att tänka, är det så att en så ung människa som jag, kan ha förbrukat alla kort i kärlek? Och hur lever man då resten av sitt liv med någon annan? Är det så att man kanske bara finner trygghet i varandra och det är så ”vuxen” kärlek ser ut? Har jag då alltid haft fel bild av att vara kär? Men vad är då att vara ”kär” i 30 någonting åldern?

 

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *