“We have this idea that love is supposed to last forever. But love isn’t like that. It’s a free-flowing energy that comes and goes when it pleases. Sometimes it stays for life; other times it stays for a second, a day, a month, or a year. So don’t fear love when it comes simply because it makes you vulnerable. But don’t be surprised when it leaves, either. Just be glad you had the opportunity to experience it.”
― The Game
― The Game
Det här är dock en väldigt bra mening från boken ”the game” av Neil Strauss. På något sätt blev jag ledsen när jag läste qouten, allt eftersom att jag själv har känt mig så långt borta från att känna kärlek på det sättet igen. Jag har alltid varit i ett förhållande och alltid i längre stabila förhållanden. Jag har aldrig haft problem med att träffa en ny efter att ett gammal förhållande tog slut. Jag var inte ”desperat” och tog första bästa, utan jag hade bara enklare att öppna mig och tillåta mig att bli kär. Tänk om jag förbrukat alla mina chanser att vara kär? Tänk om jag tog kärleken för givet? För jag kan inte känna samma sak idag som jag har känt förut när jag blivit kär. Jag har varit singel i snart ett år nu (till och från) så länge har jag aldrig varit singel i mitt liv. Samtidigt så har jag träffat en och annan. I vanliga fall hade jag fått känslor rätt fort för någon som jag klickade bra med, trivdes med, kunde ”vibe” med etc etc.. Ni förstår poängen. Men nu är saker annorlunda. Även om allt klaffar, så går det bara inte.
Kan man tappa kärleken? Och om man gör det, hur hittar man tillbaka? Har jag byggt upp en mur runt mig själv, eller har jag helt enkelt bara börjat trivas så bra i mitt eget sällskap att jag inte behöver kompletteras mer?
Jag vill hitta tillbaka till kärleken en dag och jag hoppas att jag gör det. Men i nuet kan jag inte riktigt säga att jag störs mig av det. Men det jag vet, är att oavsett så ligger grunden i att må bra i mig själv och på egen hand.. och det känner jag ändå att jag har lyckats med. ♥ Men jag kan inte undgå att tänka, är det så att en så ung människa som jag, kan ha förbrukat alla kort i kärlek? Och hur lever man då resten av sitt liv med någon annan? Är det så att man kanske bara finner trygghet i varandra och det är så ”vuxen” kärlek ser ut? Har jag då alltid haft fel bild av att vara kär? Men vad är då att vara ”kär” i 30 någonting åldern?
Det är inte så att vuxen kärlek och känslor ser så annorlunda ut än ung kärlek eller kärlek på ålderns höst. Men man blir kräsnare ?
Tex när man går i skolan behöver man bara tänka på om man tycker någon är snygg och om man känner sig förälskad. Känner lätt the vibe och är föremålet bara hyfsat trevlig och ingen galning så är det bara att köra. Det håller så länge förälskelsen håller. Sen blir man förälskad i någon ny. Enkelt. Sen när man som tjej börjar närma sig 30 så måste fler saker stämma. Man vill ha en bästa vän, den bästa älskaren, den bästa pappan ( till sina blivande barn och sånt behöver man inte tänka på ett skit när man är yngre. Om killen är bra på att knulla så räcker det långt och väl, att han skulle vara usel som pappa, det spelar ingen roll. Problemet när man närmar sig 30 är att det finns många lagom lämpliga killar, som skulle bli bra pappor men de knullar inte mer än lagom okej och vissa kan man inte tänka sig göra barn med alls ( även om man inser att denna killen är en juvel, skulle bli en superpappa).
Vissa äldre kvinnor ( som redan fått barn och har vuxna barn ) säger att det blir lättare igen sen när man blir äldre. Då behöver det inte vara någon kille man ska bo och leva med och skaffa barn med utan då har man en särbo eller dejtar, har kul och njuter av livet. Enkelt igen.