Ska vi sätta ihop små mål tillsammans?

Startade min dag såhär, en latte med gott sällskap – drömmig morgon ♥

Jag hoppas att ni har haft en bra dag. Själv sitter jag på slutspurten på jobbet och snart åka hem från kontoret. Det har varit en bättre dag idag, det känns som om mitt fokus har varit rätt och jag har fått saker gjort. Ibland kan jag bli lite för hypad och vilja ta tag i allt på en och samma gång – vilket leder till att jag lätt kan stressa upp mig själv. Idag kändes det som att jag kunde bearbeta punkt efter punkt och fokusera här och nu på en sak i taget. Framsteg! Jag tycker att det är så roligt att utmana mig själv och se hur långt jag kan komma. Jag sätter upp mini-mål i mitt huvud vad jag vill klara av psykiskt – hur jag vill utvecklas inom mig. Typ som detta idag, att faktiskt andas – ta det lugnt – ta en sak i taget.

Något som jag också märker att jag har blivit bättre på är att strukturera och organisera. Det har varit en aspekt som har varit tuff för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag är en människa som älskar struktur och ha saker och ting organiserat. Då mår jag bäst. Men, jag har varit extremt dålig på det just för att jag har fokus överallt hela tiden och inte riktigt haft lugnet att ta en sak i taget. Nu lägger jag in allt direkt i min kalender, istället för att tänka ”Jag lägger in det sen” och sedan finns det en risk att man glömmer bort det. Jag lägger in även små saker som att tvätta en viss tid. Jag planerar väldigt mycket bättre idag gentemot några år sedan och gör saker för att underlätta min vardag. Exempelvis så har jag alltid samma rutiner på morgonen, vilket iof brukar vara ganska vanligt att man har – men jag är väldigt noga med att utföra allt samma tid, att saker och ting ligger exakt på sin plats. Jag lägger även upp kläder, trosor och allt dagen innan, jag lägger alltid fram de viktiga saker jag behöver ha med mig för morgon dagen på nattduksbordet. Rutiner är verkligen viktigt!

Jag tog även ett steg i ”säga nej” processen idag. Jag hade en vän som hörde av sig och ville ses. Jag vet att jag har saker som jag vill ta tag i, som att sätta upp en detaljerad plan för en affärsidé som jag slipat lite smått på. Lite såna saker, som egentligen skulle kunna vänta – men då är risken att det inte blir gjort. Det var svårt att säga nej, det kliade i hela kroppen och egentligen ville jag säga ja för att inte vara elak. Men sedan bestämde jag mig bara för att vara rak och ärlig – ”Jag VILL ta tag i dom här sakerna ikväll, och jag kommer att göra det så därför kan jag inte ses idag.” Alltså att jag vågade säga nej sådär kändes stort för mig. Jag vill göra alla ”till lagts” och får skuldkänslor om jag inte kan, men idag fick jag faktiskt inga skuldkänslor. Jag vill fokusera på mina saker och det finns så många gånger som jag prioriterat bort mig själv – och vad blev slutresultatet av det? Absolut ingenting. Det är inte resultatet jag söker, jag vill få saker att hända. Jag är helt enkelt inne i en ”me” period just nu och det är okej!

Nu ska jag hem och ta hand om min son, därefter blir det fokus på annat. Hoppas att ni har haft en bra dag och att ni fått de saker som är viktiga – gjort! Om inte, do it nu. Varför vänta och lägga på en stresshög till dig själv? Kan jag, så kan du! Ska vi sätta ihop små mål tillsammans? Vi bestämmer att vi tar tag i en varsin sak idag som har legat på ”kan vänta” listan, eller ”skjutit upp” listan. Just do it! Och imorgon tar vi tag i två saker som ligger på en sådan lista. Det kan vara något så enkelt som att sortera garderoben, eller skicka iväg det där mailet. Vad som! Jag har min affärsidé där som skulle kunna vänta – men som jag vill ta tag idag för att inte riskera att det rinner ut i sanden. Sedan skulle jag behöva sortera min garderob faktiskt, vika ihop det på nytt. Det har jag skjutit upp, let’s do it. Jag gör det ikväll! Det är så jäkla skönt när man absolut inte har något som man ligger efter med, vilken känsla!

 

Hudvårds tips från mig!

När jag gick in i min depression så fick jag även acne på köpet. Det är inte ovanligt att hud, hår och vikt kan ta ”stryk” under en depression. Jag har fått lite ärr i ansiktet och har fortfarande en del besvär kvar. När det var som värst så kändes det inte alls bra, jag ville inte gå utan smink med stora röda bölder i ansiktet. Jag som annars inte brukar ha speciellt mycket concealer och puder annars, kände mig så obekväm. Nu är jag i vilket fall väldigt noga med att använda rätt produkter till min hy och gå på regelbundna ansiktsbehandlingar.

En ansiktsbehandling som var/är totalt helt MAGISK för mig var microneedling. Jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg – men alltså WOW! Min hy var helt kaotisk och bara efter en behandling så blev det bättre. Jag vill verkligen rekommendera er som också har problem med hyn att testa det. Jag gick till Renaissance Clinique som ligger på Strandvägen. Jag kommer att berätta mer ingående vad vi gjorde, hur det gick till, hur det kändes samt visa före & efter bilder. Hittills har jag gjort en behandling, jag ska på min nästa behandling om en vecka. Du gör en behandling var femte vecka tror jag att det var. Sjukt effektivt och värt, det hjälpte mig verkligen!

The Ordinary AHA 30% + BHA 2% Peeling Solution 30mlCetaphil Gentle Skin Cleanser 236mlThe Ordinary Buffet 30ml

Tillbaka till ämnet: Jag har slarvat lite med att använda bra produkter, men efter att ha varit på ansiktsbehandlingen så förstår jag hur viktigt det är att använda rätt produkter. Jag har använt köpt Cetaphil igen, deras ansiktstvätt & ansiktskräm- dom funkade sist när jag fick acne för några år sedan och deras produkter är skonsamma för huden. Jag passade även på att köpa The Ordinary’s produkter. En tidigare vän till mig tipsade om deras AHA peeling som skall vara jättestark men effektiv för ansiktet. Den innehåller: Med 30% alfahydroxisyror (Glykol-/Mjölk-/Vin-/Citron-), 2 % betahydroxisyra (Salicylsyra), Hyaluronsyra, copolymerer , Vitamin B5, svart morot och tasmansk peppar. Dessa ämnen skall motverka ”fina linjer” och göra din hy ren från orenheter, ge mer lyster och minska ojämn hy. Det är en ansiktsmask/peeling som du skall ha på ansiktet i ca 10 minuter max 2 ggr per vecka. Till det så köpte jag även en ”buffet” serum från dom, som skall innehålla alla möjliga godsaker som är bra för ditt ansikte. Så nu kör jag först Cetaphils ansiktstvätt, sedan ansiktsmasken i ca 10 min, därefter serumet och när det har torkat tar jag Cetaphils ansiktskräm över.

Jag har bara hunnit The Ordinarys produkter en gång, men idag gick jag osminkad och fick faktiskt en komplimang att min hy hade en väldigt bra lyster idag! Det kändes så roligt att höra! =) Så tips för bra hy, köp rätt produkter, och om du har råd – gå på ansiktsbehandling det är så värt det. Min hy mådde verkligen bra efteråt och jag ser stor skillnad trots att jag bara gjort en behandling. Ta hand om din hy. ♥

Ps. Det som är så bra med The Ordinary och Cetaphil är att dom ligger på en BRA prisklass så att alla faktiskt har råd att köpa deras produkter. Guldvärt!! AHA-serumet kostar 89 kr, medans andra serum brukar ligga runt 500 lappen. Väldigt prisvärt och bra. PS. Detta är ej ett samarbete! Jag har köpt mina produkter på Apoteket, men jag vill bara rekommendera er!

För att komma till alla deras produkter, klicka HÄR.


För att köpa deras produkter för billigast pris:
För att köpa The Ordinary’s AHA peeling , klicka HÄR. Och för deras buffét serum som jag köpte, klicka HÄR.
Cetaphil kan ni köpa billigast på apoteket! ♥

PS. Kände mig som Kim Kardashian med ansiktsmasken, haha..

 

Skön känsla!

Som en liten omväxling gentemot tidigare inlägg så tänkte jag göra ett litet mer ”vardagligt” inlägg nu. Hoppas det uppskattas likväl! =D Vilken bra dag det har varit/är. Jag vaknade imorse, utvilad och pigg. Igår kväll så kände jag mig lite stressad eftersom att jag hade rätt mycket på agendan, samtidigt så ringde min telefon non-stop. Så när jag skulle sova och min telefon ringde så kände jag bara ”Stopp” Jag brukar alltid få dåligt samvete om en nära ringer mig och jag inte kan svara. Men igår så ville jag sova tidigt och jag valde att lyssna på mig själv – så jag satte telefonen på flygplansläge – trots att den ringde. Det kliade i fingrarna och jag kände det dåliga samvetet krypa fram, men jag var envis och försökte återgå till min sömn och det funkade faktiskt! Jag är så stolt över mig själv att jag kunde styra mina känslor och bara fokusera på vad jag faktiskt behövde igår. Det är ett stort steg för mig! Det kanske låter som en skitsak, men jag kan svara i min telefon kl 02:30 när en nära ringer mig till exempel och även om jag vet att jag ska upp om två timmar och kommer vara svin-trött så vill jag ej vara elak och lägga på. Men det är inte elakt, jag måste bara lära mig att säga nej. Lyssna på mig själv, vara lite egoistisk faktiskt, tänka på mig själv.

Men det gjorde min morgon bra faktiskt! Jag kände verkligen ett lugn, typ ”Ofta jag klarade att stänga av min telefon sådär?” jag överraskade mig själv lite. Vaknade i vilket fall utvilad, pigg och stolt! Åt lite gröt, tittade ut mot Stockholm och gjorde mig i ordning till jobbet. Nu har jag lunch så jag passar på att skriva lite. Känns bra!

Lunchen överträffades också till något bättre eftersom att jag och mina två kollegor tog en liten shoppingrunda i närheten av jobbet. Jag hittade massor med fint faktiskt, jag får fota och visa er sen. Jag tror att ni kommer gilla skorna jag köpte! =) När vi skulle tillbaka till jobbet så bestämde vi oss för att ta en varsin voi, vet ni vad det är? El-sparkcyklar som du kan ”hyra” med hjälp av en app. Sjukt smidigt! Det var så himla roligt också, solen lyste och vi gled runt i 30 km på dom där sparkcyklarna haha! Tänk er i sommar, hur kul!

Nu ska jag återgå till jobbet! Jag sitter i mitt egna lilla rum här på kontoret och pratar med kunder. Vissa är verkligen så himla trevliga och hela min dag kan göras till det bättre när man får prata med våra kunder. ♥ Mellan samtalen så lyssnar jag på en ljudbok om Mindset, skriven av Christiopher P. Waller. Rekommenderas!


Vårkänslor idag så tog på mig loafers! Älskar vädret ♥

 

Law of attraction

Något som motiverar mig mer till att skriva är när jag får positiv respons i mina inlägg. Det ger mig drivkraft till att vilja men framförallt våga fortsätta skriva. Jag blir oerhört glad när jag får kommentarer, mail och meddelanden på instagram där ni visar uppskattning för mina inlägg. Jag mår bra av att kunna dela med mig, att skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat men jag har varit lite orolig för att dela med mig av mina tankar igen eftersom att det blev påfrestande förut när jag inte nådde fram det budskap jag ville förmedla i mina inlägg. När ni visar uppskattning så känner jag att den här pausen jag tog från min blogg i två år var bra för mig. Jag når ut till er på det sättet jag önskar idag och jag vågar dela med mig igen.

Jag behövde arbeta med mig själv och växa som person, vilket jag känner att jag har gjort under den här tiden. Jag arbetar successivt med att bygga upp mitt inre varje dag och jag förväntar mig inte att jag är en helt ny förbättrad version av mig själv än, men jag har blivit bättre. Jag har hittat mig själv på ett annat sätt. Jag vill bli bättre som människa och arbeta med mitt psyke för att kunna utvecklas. Jag har även kämpat för mina mål inom mäklarbranschen och hade jag inte tagit min paus från bloggen så hade jag aldrig hamnat i det lugn jag känner idag. Sedan har det varit en stormig väg, minst sagt. Som depressionen till exempel, men den hade jag nog aldrig tagit mig ur om jag inte hade tagit den här pausen, för då hade jag inte varit där jag är idag. Både mentalt, men även karriärsmässigt och socialt. Jag hade förmodligen varit på samma plats.

Jag får ofta frågor ”men hur kunde du bara säga upp dina kontrakt på bloggen sådär? Det var ju stora pengar det handlade om” och ja, absolut jag tjänade riktigt bra pengar. Men jag tog en chansning för att kunna komma dit jag vill vara. Jag kände på mig mentalt att jag verkligen var på väg i en dipp som skulle hålla långvarit. Depressionen var runt hörnet.

Mår du inte bra i ditt inre, så kommer du inte kunna prestera, varken i relationer eller i arbetet. Min blogg påfrestande mig psykiskt då och jag var inte mentalt rustad för att upprätthålla min blogg. Vilket ledde till att jag kunde inte handskas med påfrestningen och mina budskap blev helt enkelt bara fel. Allt hade fallerat om jag inte hade lyssnat på mig själv. Bloggen var en stor del av mitt liv och den tog mer energi än vad den gav mig.

Jag tog pausen, jag hittade mig själv, jag kämpade i hemlighet mot mina drömmar. Hade jag stått kvar där hade det aldrig hållit för mig långsiktigt. Min drivkraft där och då var från mina mål, inte till. Vilket jag kan säga att dom är nu, jag vill till mina mål. Jag kämpar varje dag för att nå dit.

Jag har absolut det 100 gånger kämpigare idag på andra plan, min blogg gav mig möjligheter till ett mer flexibelt arbete, min blogg var lite som en ”passiv” inkomst i jämförelse med det jag strävar efter idag. Jag studerar som säkerligen ni vet och jag tjänar absolut inte densamma pengar som tidigare, men detta är en långsiktig plan för att jag mår bra nu i mitt inre jag och det är nyckeln till allt. Mår du inte bra i en situation eller din position, ändra den för det är livsfarligt att sitta fast i en position där du inte trivs – då fallerar mycket runt om dig, tyvärr.

Har ni tidigare hört någon säga? – ”Om en dålig sak händer, så händer verkligen allt dåligt på samma gång” Jag har hört det massvis med gånger och det stämmer faktiskt, visserligen. Men det handlar inte om en ”ond kraft” som dras till dig, det handlar helt enkelt om ditt synsätt, ditt perspektiv och den energi du utsöndrar. Googla ”law of attraction” så förstår ni vad jag menar. Du attraherar det du känner.

Jag tog en ”risk” (eller chansning) dagen jag sa upp alla mina kontrakt, dagen jag valde att vara hundraprocentig digererad till mitt nya mål. Idag mår jag bättre mentalt, jag har lärt mig mycket under denna resa och nu är jag redo för att både kunna kämpa för att bli en framgångsrik trovärdig Fastighetsmäklare, men även kunna upprätthålla typ; bloggen igen (Fast denna gång på mina villkor, efter mitt välmående) samtidigt som jag kan bygga på allt annat jag strävar efter, som att lära mig mer om mig själv, bygga på bra relationer etc etc.. Långsiktigt kommer jag att kunna uppnå det jag vill, för nu har jag förstått konceptet till framgång på ett helt annat sätt. Framgång i relationer, arbete – allt – handlar egentligen bara om dig. Ditt inre. Ditt synsätt på saker och ting. Ditt välmående. Dina tankar. Ditt ego. Din känsla.

Med det sagt, tack för att ni skickar positiv respons – det glädjer mig! Det får mig att vilja fortsätta och efter att ha tagit pausen och varit rädd för att dela med mig igen så känns det genast mycket enklare att göra det. Jag mår bra av att skriva av mig och jag mår bra av att kunna ge er något. Jag fick massvis med mail på instagram från personer som skrev att mitt inlägg om depression var givande, en skrev bland annat ”jag behövde verkligen läsa det där idag. Tack!” och det gjorde mig så jäkla varm i hjärtat. Det var såhär jag skrev i min blogg när jag var yngre, öppet och klart om mina tankar – det känns bra att kunna göra det igen.

Dessutom är det väldigt kul att se att många har följt med mig i bloggen trots att jag inte har bloggat, lojalitet! ♥ Nu när jag börjat skriva igen så har statistiken ökat och det känns ännu mer motiverande och roligt. Kul att ni är här!

 
 

Mina tankar kontrollerade mig, nu är mitt största fokus på att kontrollera dom! Ja, jag var deprimerad – men jag tog mig upp!

Nu tänkte jag skriva om något väldigt personligt. Jag känner att jag till viss del är redo att öppna mig, även om det inte ens är en bråkdel av det stora hela. Men det kommer jag nog aldrig även om jag önskar, ens kunna få ner i ord – hur mycket jag än väljer att skriva. Därav anledningen till att jag skriver på min bok, för att på något sätt kunna förklara mina känslor lite. Jäkligt svårt är det dock, verkligen en utmaning men så givande både för min del men också om jag väljer att släppa den offentligt så kommer den nog vara givande för andra människor också.

Hur som haver, det jag ville skriva om var egentligen psykisk ohälsa. Jag vet, vi pratar om det i samhället, vi tjatar om att det bör lyftas mer men trots det så hör vi alltid samma saker ”psykisk ohälsa bör tas på allvar” etc. Det är visserligen sant, men det jag vill med det här blogginlägget är att ta bort shamingen lite och faktiskt dela med mig av mina egna personliga erfarenheter av det och förhoppningsvis kanske hjälpa en annan att ändra sitt perspektiv, eller helt enkelt att bara inte känna att man är ensam. Så, låt oss prata om psykisk ohälsa.

Vill ni veta något komiskt? Den här bilden la jag ut på instagram idag. Det är nog den ”gladaste” bilden på mig som jag har lagt upp. Jag ler med tänderna vilket jag sällan gör. Det komiska i det här är att när jag tog bilden så var jag verkligen djupt djupt deprimerad. Det kan man inte tro va? Det var en mörk tid i mitt liv som jag har haft väldigt svårt att tala öppet om, fram tills nu mot senare tid då jag faktiskt har börjat återhämta mig. Det har varit en sjuk process och det har varit ett rent helvete att ta mig upp igen rent psykiskt. Själva återhämtningsprocessen egentligen har varit lärorik, även om jag rent utav mådde skit. Jag väljer dock att se de positiva i alla delar, så jag väljer att se min depression som jag gick in i som något som gav mig ett väldigt nytt perspektiv på saker i allmänhet, men även mina känslor. Jag lärde känna mig själv på ett helt nytt sätt, jag fick uppleva saker jag aldrig tidigare upplevt eller känt och blev då mer mottaglig för framtiden och hur jag ska hantera dels mina känslor men även ångesten om den dyker upp igen. Vilket är rätt skönt, för jag har alltid varit en väldigt ”känslomänniska” och tidigare så hade jag svårt att handskas med mina känslor. Efter depressionen och det jag ”lärt mig” utifrån det så har jag bättre kontroll.

Det var otroligt läskigt under den perioden, för det såg så jävla helvetes mörkt ut. Jag visste att jag skulle ta mig upp, men frågan var när – det var en olidlig process att känna att du sitter fast i ett helvete och att du inte ens vill ta dig ur det. Det som tog kål på mig som mest var mina egna tankar. Även att veta att du är kapabel till så mycket mer, både psykiskt & fysiskt – men du vill inte. Det som också tog hårt på mig var att när jag tids nog förstod att jag måste söka hjälp för att jag höll på gå under – då var jag redan så djupt nere att de delar som jag älskar med mig själv hade sakta men säkert suddats ut. Jag lät det gå så långt. Jag såg allt så negativt och om jag inte såg livet negativt så såg jag allt likgiltigt. Näst intill apatisk var jag faktiskt om jag får säga det själv. Det är en riktig äcklig känsla att vara likgiltig. Från att ha varit en sådan energisk positiv människa som kan bli superglad och sprida positiv energi av minsta lilla, till att inte ens de saker som kunde göra dig ur lycklig förut väckte ens en känsla i min kropp.

Nu när jag skriver om det så får jag ändå en obehags känsla i min kropp, men och andra sidan så kan jag ta ett djupt andetag och tänka – Jag var med om det, men jag vann. För idag mår jag bra (bättre) Jag kan välja att se de ljusa sidorna i depressionen, vilket låter hemskt men det är faktiskt det som fick mig att må bättre. Att jag tids nog valde att ändra inställning, att jag valde att lägga min energi (tankar) på rätt saker. För det var mina tankar och att jag överanalyserade precis allt som skapade mitt egna helvete. Jag gjorde saker och ting nästan värre för mig själv för att jag la så stort fokus och så mycket energi på att tänka på allt som gick åt helvete. Det är dock inget som är konstigt, för självklart så fokuserar man på en händelse eller något man upplevt varit jobbigt när det precis sker.

Det var inte lätt att ändra min inställning, speciellt inte när jag var så likgiltig till allt. Men jag var/är så envis, så jag hittade min väg. Jag accepterade mina känslor, sedan lät jag faktiskt mig själv att må dåligt – ett tag. När jag sedan kände mig ”klar” så bestämde jag mig för att sätta upp en plan för hur jag skulle må bättre. Jag vill dock poängtera att jag kanske inte kände mig ”klar” med att vara ledsen, det är ju lite svårt och inget man direkt kan kontrollera bara sådär speciellt inte när du är deprimerad eftersom att du sällan tänker rationellt då. Men eftersom att jag tillät mig själv att vara ledsen och sedan valde att sätta ett ”utgångsdatum” för att sedan sätta upp en mini-plan till ett bättre välmående så blev jag lite mer motiverad till att se ljuset igen. Att sätta upp en plan för sig själv, oavsett om det handlar om träning, arbete, psykisk hälsa eller what so så gör en plan alltid saker och ting lättare. Man får en drivkraft av det även om planen kan vara ”liten”

Min plan såg ut såhär iallafall ut såhär för mig och kom ihåg att detta var en process under månaders tid, alltså inget som skedde på en dag:

1. Jag började med att rationalisera allt, varför mår jag såhär? Det tog en väldigt lång tid för mig att sätta fingret på precis allt, en del saker kunde jag heller inte sätta fingret på eftersom att dom inte var lika ”självklara” men jag valde då att försöka se mönster till tidigare beteenden, relationer etc. I det här steget så började jag då även komma till insikt med att jag faktiskt inte mådde bra, vilket jag försökte dölja för mig själv väldigt länge innan det ”slog till”

2. Jag berättade för min närmsta om hur jag faktiskt mådde. I detta skedet började jag acceptera att det som har hänt och lett till att jag mår såhär, jag accepterade helt enkelt även ångesten. Fuck it, jag mår skit liksom. Såhär är det.

3. Jag sökte hjälp. Jag tänkte ”jag klarar det här själv” så himla länge. Ett första steg var att prata med mina nära om det, vilket var ett såååå stort steg för mig. Att sedan söka hjälp var ett ännu större steg, för då förstod man också att det var allvar. Men vilken jäkla lättnad det var att bara få släppa på allt.

4. Terapin och andra behandlingar hjälpte mig att komma på fötter, till viss del. Däremot gör det inte allt, men jag blev mer mottaglig för att se ljus igen och varje liten ”livs”gnista jag fick, varje liten positiv händelse/känsla eller what so, maximerade jag totalt och valde att sluka hela känslan för att återuppbygga balansen att kunna se positivt igen.

Efter dessa 4 steg så kunde jag sätta upp nya steg att ”uppnå” , nu är mitt största fokus på att lära känna mig själv så djupt jag bara kan för att undvika att hamna i det här igen. Det kommer aldrig kunna gå att förklara i ord hur skit allt var, dessutom så vill jag inte lägga fokuset på det i det här inlägget så jag skippar helst att gå in på detaljer eller varför jag mådde som jag gjorde. Det får ni läsa i boken sen. (kanske.) Men shit vad skönt det känns att skriva det här inlägget ändå. Jag vill ej vara tyst med detta längre och nu när jag äntligen mår bättre så kan jag känna att jag kanske kan hjälpa andra att rationalisera. Jag kommer att skriva mer om det här eftersom att det finns så många olika delar att fokusera på men vi tar det stegvis. Nu var första steget att ens gå ut offentligt med det här. Men helt ärligt, jag skäms inte för det. Jag hade inte kunnat göra något för att förhindra det där och då. Nu däremot har jag ju som sagt lärt känna mig själv på ett helt annat sätt, nu kan jag även se det som jag inte ens såg som ”problematik” områden tidigare hos mig själv. Tidigare lät jag mina tankar påverka mig så sjukt mycket, nu är mitt fokus på att kontrollera DOM.

Men nu kan jag nog äntligen säga,

Hejdå ångesttillstånd pga trauma, akutstressreaktion, post traumatisk stress & depression!

 

Medvetenhet

Vad brukar ni tänka på för egenskaper första gången ni träffar en person? Tex. en potentiell blivande partner – vad är det första ni letar efter? Jag har upptäckt en sak med mig själv och det är att jag uppslukas av djupa människor som kan få min hjärna att ”expandera” , förstår ni hur jag tänker? Det är det första jag söker hos en människa, typ – kan jag komma till djupa nivåer i våra konversationer? Är personen intelligent och intellektuell? Lär jag mig något av att prata med den här personen? Är vi på samma plan?

Jag tycker att det är sjukt attraktivt med människor som vill utvecklas och gärna vill öppna upp deras mind-set genom att prata om hur man utvecklar sin hjärna – typ sina instinkter, sitt ego, medvetenhet etc etc.. Vad jag har märkt av så är det faktiskt inte så många människor som är så medvetna om detta, som man kanske önskar. Jag inkluderar mig själv här också. Jag skulle säga att jag  blivit mer medveten sista två åren, men jag är absolut inte ”där” än.

Vad menar jag med medvetenhet då? Om vi ska ta ett exempel: Ångest. Jag har haft väldigt mycket ångest till och från i mitt liv. Det handlar ju endast om mitt inre, hur jag väljer att se på situationer, hur min hjärna är betingad till att tänka, hur jag väljer att reagera och agera utifrån det. Vilket egentligen endast sitter i hur medveten jag själv är i mitt egna tankesätt. Det är något jag jobbar extremt mycket med att försöka utveckla, sedan tror jag att man aldrig kanske blir klar inom det området. Däremot desto mer mottaglig du är för utveckling – så är chansen större att du vinner på det. För ditt inre kontrollerar dig.

Men det tar tid, speciellt att lära känna sig själv på djupet. Jag har alltid trott att jag känner mig själv, men ändå har jag aldrig kunnat ha en förklaring till varför jag ibland agerar på ett visst sätt (typ destruktivt) i vissa aspekter, eller varför jag känner ångest ibland. Däremot så har jag verkligen öppnat mig själv sista.. två åren? för att lära mig om just det här och bli mer medveten. Det är jag väldigt glad/stolt över med mig själv, att jag valt att bli mer mottaglig istället för att jobba emot det och agera baserat på mitt ego jämt, typ.

Men om vi nu ska gå in på just det här med självmedvetenhet och mindset och hur jag kopplar det till andra människor. Såhär: Jag träffar så många trevliga människor i min vardag, som jag trivs med och gärna umgås med. Men om vi ska gå in på det här med ett val av en partner eller en ”vän för livet” så är det extremt mycket mer djupare än så som jag söker. Jag har blivit väldigt mån om vilka jag väljer att socialisera med, alltså min sociala krets – eftersom att det påverkar mig väldigt mycket. Umgås du med positiva personer som vill utvecklas, så påverkas du av det (obviously) densamma gäller om du umgås med någon som ser allt negativt. Förstår ni vart jag vill komma här? Att mind-set är sjukt viktigt och för mig är det verkligen den absolut viktigaste egenskapen hos en annan människa. Sedan kan man ju tänka på ett ”ytligt” plan att du bör omringa dig bland positiva människor, såklart. Men som jag pratade om, en potentiell partner, en vän för livet – där är det så viktigt att människan jag träffar delar samma vilja att lära sig. Vi behöver inte ha samma synsätt, för det är ju det som är kul när du inte har det och man kan lära sig av varandra. Men att personen däremot är medveten, och att man kan komma in i produktiva konversationer och just det tycker jag är SÅ svårt. ”den här nivån” med som jag pratar om. Där du alltså känner att wow, jag har verkligen öppnat mitt perspektiv i de här frågorna bara på grund utav den här människan. Det är fan unikt! Nu pratar jag då inte om te,x politik, eller siffror eller liknande.. Nu pratar jag om medvetenhet, mind-set, ego osv osv.. För det är trots allt det som är grunden till allt, hur dina relationer ser ut, hur ditt arbete ser ut.. Allt handlar om att jobba med sitt inre så du kan bemöta dina relationer på rätt sätt, ditt jobb m.m. och det är fasiken inte många som tänker på sånt här. Jag har verkligen träffat en eller två personer i mitt liv som jag verkligen kunnat komma in i såna här djupa produktiva konversationer med och det är typ farligt ändå, för det blir som ett beroende.

Jag vet inte riktigt vad jag ville få sagt med det här inlägget, men det är verkligen bara något jag går runt och tänker på väldigt mycket. Som sagt, jag träffar mycket positiva människor som jag trivs med. Men just det här ”next level” som du möter med vissa människor, det är fasiken svårt att hitta. Det är iallafall något jag letar efter första gången jag träffar en person. Hur vi kan mötas i våra samtal, hur vi kan uppnå djuphet i våra samtal. Jag vill bara öppna upp mitt sinne och lära mig saker. Så vill man fånga upp mitt intresse så är vardagligt ytligt snack absolut ingenting som intresserar mig. Sedan behöver man ju inte alltid gå ”deep deep” men, så länge våra konversationer GER mig och dig något, så är det intressant! Jag värderar sådant väldigt högt.

Hur medvetna är ni? Är det här något som ni tänker speciellt mycket på? Vad är det första ni söker hos en annan människa?

 

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte passar in i ”ditt normala”

Nu vill jag ta upp ett ämne som jag säkerligen tagit upp i bloggen förut, men som jag tycker är helt klart värt att lyftas igen.

Enda sedan jag var liten så har jag alltid fått höra att jag är ”för hypad” eller borde ”ta det lugnt” eller att jag är ”konstig” , alltid ”för” mycket av något. Det är något som jag klampats med fram och tillbaka, jag har växlat mellan att jag ska vara stolt över den jag är till att försökt anpassa mig så mycket att jag tappat bort mig själv och slutligen varit så obekväm att jag inte har vågat ta plats överhuvudtaget. Det har varit påfrestande att få höra att man är ”för” mycket av något, även om jag tror att de som har sagt det till mig har sagt det med välmening för att ge mig råd. Tyvärr blir det lite motsatt effekt av det hela för att det istället gjort mig obekväm vilket har lett till att jag försökt anpassa mig till någon jag inte är och helt ärligt så har jag missat möjligheter på grund utav det.

Jag ser gärna att man lär sig nya saker varje dag och att man jobbar på att utvecklas. Jag tar gärna råd från människor och ser det faktiskt oftast som något positivt när jag möts av konstruktiv kritik eftersom att jag vill utvecklas som individ, specifikt när det kommer till mitt arbete. Jag har fått väldigt mycket bra tips och råd från chefer, kollegor et.c när det kommer till exempelvis mäklaryrket. Där har jag mycket att lära mig och min chef lägger ner väldigt mycket tid på att lära ut oss om självledarskap bland annat. I sådana aspekter ser jag det positivt, typ hur du lär dig att anpassa dig till personen du möter, hur du kan anpassa dig till att ni skall kunna mötas i samtalet och förstå varandra. I mitt yrke så är det väldigt viktigt att du och kunden förstår varandra och därför är det alltid lärorikt att lära sig att möta alla olika personlighetstyper. Det är ett exempel av något du faktiskt kan påverka.

Däremot så känns det som att en del människor förväxlar konstruktiv kritik av vad en individ kan påverka, och vad den inte kan påverka. Visserligen är det nog möjligt att allt går att påverka, men vad man ”bör” påverka. För det är två skilda saker. Så länge man inte är en dålig människa och är rent utav elak mot andra så får man faktiskt acceptera att vi är olika och man kan inte tycka om alla, ganska enkelt eller hur? 😉

Men såhär fungerar det, du är en individ med din personlighet & ett betingat beteende. Däremot så anpassar vi oss ibland inför olika situationer / olika människor. Har ni tänkt på det någon gång? Vanligast är att man är ”en person på jobbet” och en annan hemma, för att när man jobbar så är det andra förutsättningar och man vill vara sitt bästa jag framför kollegor, eller så kommer en ”dominant” sida fram av sig själv kanske, men hemma eller bland vänner så kanske man inte alls är dominant. Det kan vara lite olika delar som det kan handla om som man anpassar. En del sker omedvetet medans vissa sker medvetet. Jag brukar tänka att min ”fokuserade arbetssida” på jobbet sker omedvetet eftersom att där är jag bara i en annan miljö där jag per automatik ändrar mitt beteende, medans jag brukar tänka att min personlighet kan jag anpassa beroende på vem jag är med – till viss del! Möter jag en väldigt lugn människa så försöker jag hamna på samma nivå och möta personen i samtalet till exempel.

Känner ni igen er? Det är supebra om man är duktig på att anpassa sig eftersom att man då har lättare att kommunicera med fler människor, man har lättare för att få andra människor att förstå dig och så vidare. Finns en hel del positiva effekter med andra ord. Däremot så tycker jag själv att det är viktigt att INTE anpassa dig för mycket till andra människor eftersom att du lätt då tappar bort DIG själv, vem DU är som person. Jag brukar tänka på det när jag fått höra att jag är ”för hypad” (vad det nu än betyder?) och att jag borde ”tona ner mig” då brukar jag se det här exemplet ovan med att anpassa sig som ett bra sätt att se det hela på. För jag kan, absolut anpassa mig sjukt mycket till att ”tona ner mig” själv. Jag är mycket väl medveten om att jag är en ganska färgstark individ, en del tycker nog att det är påfrestande att vara med mig eftersom att jag kan vara lite ”överallt”, jag är lite stojjig, lite vild och sådär. Men, jag vet också om att jag ger oftast väldigt mycket energi genom att bara vara mig själv. Så jag har ju givet fått höra både positiva och negativa delar med att vara så som jag är – men precis som allt! Jag KAN tona ner det, men frågan är om jag vill det? Svaret är nej där! Jag vill att du som person som möter mig ska tycka om mig för den jag är. Inte för att jag har lagt ner så jädrans mycket energi på att anpassat mig till dig. Vem är jag då? Tids nog tappar man bort sig själv för att man ska anpassa sig konstant till precis allihopa.

Jag har själv försökt ”ändra” på mig, det tog mer energi från mig och jag blev inte mer omtyckt för att jag försökte vara mer ”normal” och inte ”för mycket” (som en del väljer att uttrycka sig så fint.) Jag har lärt mig att kunna anpassa mig till viss del mötas i samtal, men jag kan/vill inte ta bort det som gör mig till den jag är. Jag är såhär och du kanske inte tycker om mig för det, men det är helt okej. Man är inte gjord för att vara omtyckt bland alla. Sen så the master piece i allt detta är att faktiskt lära sig att kunna vara sig själv, även om man är på ett visst sätt och ändå kunna möta en total motsatt till dig själv men ändå kunna klicka utan att behöva anpassa sig totalt till en helt annan människa. Dock så finns det inskränkta människor som har en ramsättning för hur man ”ska vara” och vad som är normalt. Då är det deras hjärnor som behöver tämjas, inte du. 😉

Om jag har kommit någonstans i livet, så är det bara tack vare att jag är den jag är. Min sociala förmåga och min personlighet är det som gjort att jag har knutit kontakter och lyckats skapa den väg åt mig själv så jag är där jag vill vara. Men även om jag på något sätt har hittat en trygghet i mig själv och kommit fram till den punkten att jag inte ska behöva ändra mig för någon annan, så kan jag ändå tycka att man bör vara mer försiktig med vad man säger. Man får faktiskt tänka sig för innan, är det här något som personen kan ändra på? Eller rättare sagt, bör ändra på? Vad kan man påverka utan att det faktiskt tar bort en hel personlighet? Man måste vara försiktig med sånt, det är ju lite sånt som gör att människor idag inte vågar vara sig själva. 🙂 Så mitt råd till dig som läser detta: Våga vara dig själv så länge du inte sårar någon annan, våga ta plats och våga vara lite ”knäpp” , du är den du är och det är det som kommer ta dig längst här i livet!

 

Jag önskar att jag var en sån person som kunde se på tv i några timmar och bara koppla av.. Men nae.

Äntligen fredag! Jag brukar inte lägga så mycket fokus på om det är helg eller vardag just för att jag inte brukar tycka om att leva mitt liv beroende på vilken veckodag det är. Jag tycker att ibland lägger en del människor på tok för mycket fokus på att ”överleva veckodagarna” för att leva för helgen endast vilket jag tycker är fel mindset. Ska du vara nöjd med två dagar på en hel vecka som består av sju dagar? Nää, då får man omprioritera i livet till att göra något man tycker är roligt! Lättare ”sagt” än gjort kanske, men å andra sidan så är inget omöjligt 😉 Men, såklart man kan vara trött ibland och längta efter helgen – det är inte det jag menar. Hoppas ni förstår mig rätt. Men just nu är jag så himla glad att det är fredag och att jag har absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g inplanerat ikväll. Jag hade egentligen middagsplaner ikväll, men jag avbokade det. Just nu behöver jag lyssna på min kropp och den skriker efter att vara hemma & ta det ”lugnt”. Så jag tänkte ta den här fredagen i all ära till att skriva, lyssna på podcast’s och lite sånt mys. Sällan jag bara är hemma och inte gör något speciellt. Typ se en film? Hundra år sen ju! Men min adhd kickar igång så det lär ju inte bli en sådan avkoppling ikväll heller haha.. Något produktivt måste jag ju ändå göra. Så att skriva i min ”bok” blir perfekt och lära mig lite genom podcast’s.

Jag har fått väldigt mycket bra tips på olika podcast’s som jag ser fram emot att lyssna på. Jag är egentligen ingen ”podcast människa” däremot så tycker jag om att lära mig och nu har jag fått tips på bra, lärorika podcast’s så det känns ändå spännande. En handlar bland annat om mind-set, att ”tänka rätt” vilket jag tycker är väldigt intressant ämne. 🙂 Jag ska lyssna ett avsnitt och utvärdera om jag tycker att det är värt att dela vidare här i bloggen.

Men men.. Det ska bli så skönt att vara hemma ikväll. Den här veckan har verkligen varit full frulle från morgon till kväll så har jag är helt slut. Men det har varit en bra vecka helt klart fyllt av jobb och trevligheter. Igår var helt klart en bättre kväll då jag åt på Un Poco med mina gamla chefer som jag jobbade med när jag bloggade som mest. Men Un poco!? Såååå bra mat där, herregud! Det var första gången jag åt där. Jag har velat gå dit så länge men det har aldrig blivit av. Så igår fick jag äntligen testa mina friterade oreos som jag har längtat efter att testa! Alltså verkligen så sjukt bra ställe, gå dit!

Nej nu ska jag dricka en kopp kaffe och svara på era kommentarer i förra inlägget. Så KUL med den responsens jag fick på inlägget. Har fått mail från en massa tjejer också som velat prata om det ämnet, det känns jätteroligt att fler känner som jag och att ni faktiskt vill prata om det med mig också! ♥

Deppigt det ser ut haha. Men Stockholm var faktiskt varit soligt och fint den här veckan, så bilden ljuger lite.

Kan fortfarande inte släppa dessa friterade oreos.. så jäääkla goda. Food porn!

 

”Bara sex”, eller?

Ett ämne jag skulle vilja ta upp ikväll är sex. Jag vill bara påpeka att jag tycker att sex är naturligt att prata om, speciellt när vi kan ha så olika synsätt på sex så jag anser att det faktiskt kan vara nyttigt att läsa/höra utifrån andra perspektiv än bara sitt eget.

Jag har kommit i diskussioner om sex med flertal vänner (både tjejer & killar), där 99% utav dem jag pratat med inte riktigt kan sätta sig in i mitt perspektiv om sex. Möjligen hör dom vad jag säger, men dom förstår inte vilket jag är helt fine med eftersom att det kan vara svårt att öppna upp sitt tankesätt för något som redan är så ”betingat på hur det ska vara” – eftersom att alla, förmodar jag, har sedan man blev sexuellt aktiv hittat sitt eget sätt att utföra sin sexualitet.

Det jag har kommit fram till när vi pratat om detta är att – jag inte är lika öppen med sex som de flesta jag pratat med är. Jag har även också ofta fått höra meningar i liknelse med: ”Jag har aldrig träffat någon som har en sådan syn på sex. Du har verkligen en ”grej” för sex, att det är så mycket större än vad det är”

Jag förstår givetvis att jag inte är ensam om att dela dessa tankar kring sex, men som sagt: 99% utav de jag pratat med (killar specifikt) delar inte mitt tankesätt. Så jag vill dela med mig lite om mina känslor och tankar om sex och sedan kanske det finns fler som känner igen sig i det jag skriver? Eller vad vet jag, jag kanske är helt ensam på jorden med att känna som jag gör. Lol. Men ibland kan jag faktiskt känna mig ensam i det och nästan önska lite att jag hade en mer öppen syn på sex. Jag pratade igår om att vissa människor kan vara inskränkta ”generellt” sätt, allmänt. Typ i det ”normala” , jag ska erkänna att jag själv är inskränkt i min verklighet kring sex och jag har förståelse för andras synsätt, men jag kan absolut inte öppna min egen ”spärr” som jag har just gällande sex.

Jag har tidigare berättat för er om att jag är demisexuell, dvs jag kan bli sjukt attraherad och känna attraktion, men sex kommer in först i bilden när jag känner ett starkt känslomässigt band till personen. Detta har blivit ett så stort ”problem” för mig många gånger. Eller problem kanske är i fel bemärkelse, men jag har fått försvara mig så många gånger när sex kommit på tal, eller om jag har börjat dejta en kille och då kan jag fått höra att jag ser ”för stort” på sex. Sedan visserligen tänker jag då bara att den killen inte är rätt för mig om han inte kan förstå att sex för mig är väldigt stort. Men jag på något sätt önskar ändå att fler hade mer förståelse/mer okej med att för vissa, är sex en stor grej – och ja trots att jag är 24 år gammal. En del människor är extremt oreglerade när det kommer till sex och jag lägger inte en särskild vikt vid det – och jag önskar densamma respons i mitt fall. Precis som att de människor som kanske har fler sexpartners inte vill behöva försvara sig eller känna sig dumma för det, vill jag samtidigt inte heller behöva försvara mig. U get my point?

Jag kan helt öppet och ärligt säga såhär, jag är en väldigt sexuell person. Jag älskar att utforska och ja, såklart vill jag ha sex med min partner- mycket! Men har jag inte en partner, så tänker jag inte på sex. Jag har liksom aldrig känt ett sug efter sex, typ ”Nu måste jag hitta någon som jag kan ligga med” som jag vet många gör. Min hjärna kan inte tänka så (om jag är singel då dvs.) även om jag försökt vara mer öppen kring sex. Jag har haft ett ”one night stand” i mitt liv (som var en väldigt bra killkompis) men ja, en person som jag inte hade känslor för och den ångesten som jag kände efteråt var den värsta ångesten jag någonsin upplevt. Sexet gav mig ingenting. Det var helt känslolöst och det var liksom ”bara sex” Jag kunde inte njuta en sekund, det enda jag tänkte på var alla ”fel” som hände, hur obekväm jag var osv osv.. Där och då bestämde jag mig för att aldrig utsätta mig själv för den ångesten igen, jag vill aldrig behöva känna så igen.

”Bara sex” för mig är totalt meningslöst. För mig är sex känsloladdat, passion, energi, ögon som möts och fjärilar i magen. Det associerar jag till sex. För mig är sex 100% bara känslor. Känslor av kärlek som gör mig attraherad till personen, tankar om en fin framtid tillsammans – som gör att jag känner lust. Jag vet inte om det är för att jag är en människa som tänker extremt mycket generellt (Det har jag berättat för er tidigare) vilket gör att jag helt enkelt inte kanske ”kan” släppa ”kontrollen” som jag känner att jag behöver ha om jag är med någon jag inte är kär i. När jag känner kärlek för personen så kan jag leva mig in i nuet och njuta. Vilket jag annars inte kan, som jag skrev ovan: utav tidigare erfarenhet faktiskt fick uppleva att jag inte kan. Sen så kan man säkerligen betinga bort det beteendet, men jag vet inte om jag vill göra det faktiskt. För det är en del av mig, min integritet och jag känner mig bekväm med mitt tankesätt och jag vet inte om jag vill ändra det bara för att andra i samhället ser mer öppet på det. Dock så säger jag inte att det inte kan vara påfrestande, för som jag sa har det tagit mycket energi i mitt liv till att behöva förklara för personen jag dejtar varför vi inte kan ha sex på flera månader (vilket många killar förväntar sig redan i tidigt skede)

Jag vet inte, sjukt komplext allt det här med sex och kärlek. Men det är fascinerande hur vi kan ha så olika syn på det. Finns det någon där ute som känner igen sig i det jag skriver? Berätta gärna ert synsätt på sex (om ni vill)

Tänker jag kanske bara för mycket?