Jag var 6-7 år när jag började skriva ”påriktigt”. Då skrev jag såklart i min dagbok, precis som många andra. Men redan då fångades mitt intresse i skrivandet. Innan jag startade min blogg år 2007 så satt jag alltid hemma, på min gamla stora dator och skrev i Word. Jag skrev allt från påhittade historier om kärlek, till egna erfarenheter om vad jag kunde om livet, då. Det var nog inte mycket till läsning för en vuxen, men det spelade ingen roll – för jag fick ut något av det och det var därför jag fortsatte.

När jag fyllde 12 år startade jag min första blogg. På den tiden fanns inte bloggar som idag, en blogg var något.. helt annat. Det var som en personlig, öppen.. dagbok?

Mitt skrivande blev till ett beroende och utan att blinka så hade min vardag förändrats från att vara i skolan och ute med vänner, till att komma hem från skolan och spendera timmar framför datorn. Av majoriteten som har följt med mig länge vet att det var så det började, men slutade med något helt annat. Min blogg växte och växte för varje dag och till slut hade jag 1 000 000 unika läsare i veckan.

Jag tror att det är svårt att inte förändras när du kommer till en punkt där så många människor följer dig och dagligen ger dig komplimanger..kritik… och allt vad det var och innebar.

Någonstans där glömde jag bort varför jag faktiskt började skriva. Mitt ego byggdes upp och det var som att jag skapande en mur runt mina känslor. Det blev svårare och svårare att dela med mig av min personliga tankar och känslor. Jag blev ett skytteplank för pilarna. Jag lät hämma mina egna möjligheter och incitament till utveckling och valde därför att fortsätta i ledet med bloggen, på ett mera.. ytligt sätt. Men vem var jag då som presenterade mig utåt som en annan individ än vad jag kunde stå för? Hur framstod jag för mina mottagare i bloggen? Jag förstår mycket väl  att jag avrundade bloggen och gjorde ett karriärs byte. Men det är inget tvivel om att jag gjorde rätt val, för hur skulle jag utveckla mig och växa om jag stod i en bubbla där jag själv inte vågade ta kraft i rädsla om att den ska spricka?

Men även om jag gjorde ett karriärs byte så känner jag en sorts tomhet efterlämnad. Jag saknar att skriva. Så med andra ord, här är jag.. med datorn i famnen igen. Precis som när jag var yngre. Med samma mål och tanke kring skriften som jag hade år 2007. Dvs – Ingen alls! Jag vill ingenstans med bloggen, mer än att bara få orientera mina känslor.. bara vara. Sedan att vi lever i en pausad värld just nu kanske indikerar på en bra tidsperiod att börja skriva igen.. för mig.. men också för er. Om det finns människor kvar där ute som fortfarande gillar att läsa. Eller har vår läs & skriv generation bytts ut mot tiktok och lathet för att göra allt lättare att samla information med så lite engagemang som möjligt?

En sak som är säker är iallafall att vi kommer alltid att söka oss till information som hjälper oss att sätta fingret på våra känslor, eller som får oss att förstå ett visst område eller som ger oss en kick bort från vardagen. Men frågan är bara.. hur?

Är böcker och skrivandet åldrat? Vem bestämmer då isåfall när läsning i form av böcker, tidningar, noveller och skrift egentligen.. ska ta slut? Eller kommer vår generation alltid att finnas kvar? Kommer bloggar, på ett eller annat sätt alltid finnas kvar? och vad händer med bokaffärerna, är det en tidsfråga om när de sätts i konkurs?

och om det finns någon kvar där ute som uppskattar läsning, oavsett om det är via blogg.. bok.. so what. välkommen.