Mina tankar kontrollerade mig, nu är mitt största fokus på att kontrollera dom! Ja, jag var deprimerad – men jag tog mig upp!

Nu tänkte jag skriva om något väldigt personligt. Jag känner att jag till viss del är redo att öppna mig, även om det inte ens är en bråkdel av det stora hela. Men det kommer jag nog aldrig även om jag önskar, ens kunna få ner i ord – hur mycket jag än väljer att skriva. Därav anledningen till att jag skriver på min bok, för att på något sätt kunna förklara mina känslor lite. Jäkligt svårt är det dock, verkligen en utmaning men så givande både för min del men också om jag väljer att släppa den offentligt så kommer den nog vara givande för andra människor också.

Hur som haver, det jag ville skriva om var egentligen psykisk ohälsa. Jag vet, vi pratar om det i samhället, vi tjatar om att det bör lyftas mer men trots det så hör vi alltid samma saker ”psykisk ohälsa bör tas på allvar” etc. Det är visserligen sant, men det jag vill med det här blogginlägget är att ta bort shamingen lite och faktiskt dela med mig av mina egna personliga erfarenheter av det och förhoppningsvis kanske hjälpa en annan att ändra sitt perspektiv, eller helt enkelt att bara inte känna att man är ensam. Så, låt oss prata om psykisk ohälsa.

Vill ni veta något komiskt? Den här bilden la jag ut på instagram idag. Det är nog den ”gladaste” bilden på mig som jag har lagt upp. Jag ler med tänderna vilket jag sällan gör. Det komiska i det här är att när jag tog bilden så var jag verkligen djupt djupt deprimerad. Det kan man inte tro va? Det var en mörk tid i mitt liv som jag har haft väldigt svårt att tala öppet om, fram tills nu mot senare tid då jag faktiskt har börjat återhämta mig. Det har varit en sjuk process och det har varit ett rent helvete att ta mig upp igen rent psykiskt. Själva återhämtningsprocessen egentligen har varit lärorik, även om jag rent utav mådde skit. Jag väljer dock att se de positiva i alla delar, så jag väljer att se min depression som jag gick in i som något som gav mig ett väldigt nytt perspektiv på saker i allmänhet, men även mina känslor. Jag lärde känna mig själv på ett helt nytt sätt, jag fick uppleva saker jag aldrig tidigare upplevt eller känt och blev då mer mottaglig för framtiden och hur jag ska hantera dels mina känslor men även ångesten om den dyker upp igen. Vilket är rätt skönt, för jag har alltid varit en väldigt ”känslomänniska” och tidigare så hade jag svårt att handskas med mina känslor. Efter depressionen och det jag ”lärt mig” utifrån det så har jag bättre kontroll.

Det var otroligt läskigt under den perioden, för det såg så jävla helvetes mörkt ut. Jag visste att jag skulle ta mig upp, men frågan var när – det var en olidlig process att känna att du sitter fast i ett helvete och att du inte ens vill ta dig ur det. Det som tog kål på mig som mest var mina egna tankar. Även att veta att du är kapabel till så mycket mer, både psykiskt & fysiskt – men du vill inte. Det som också tog hårt på mig var att när jag tids nog förstod att jag måste söka hjälp för att jag höll på gå under – då var jag redan så djupt nere att de delar som jag älskar med mig själv hade sakta men säkert suddats ut. Jag lät det gå så långt. Jag såg allt så negativt och om jag inte såg livet negativt så såg jag allt likgiltigt. Näst intill apatisk var jag faktiskt om jag får säga det själv. Det är en riktig äcklig känsla att vara likgiltig. Från att ha varit en sådan energisk positiv människa som kan bli superglad och sprida positiv energi av minsta lilla, till att inte ens de saker som kunde göra dig ur lycklig förut väckte ens en känsla i min kropp.

Nu när jag skriver om det så får jag ändå en obehags känsla i min kropp, men och andra sidan så kan jag ta ett djupt andetag och tänka – Jag var med om det, men jag vann. För idag mår jag bra (bättre) Jag kan välja att se de ljusa sidorna i depressionen, vilket låter hemskt men det är faktiskt det som fick mig att må bättre. Att jag tids nog valde att ändra inställning, att jag valde att lägga min energi (tankar) på rätt saker. För det var mina tankar och att jag överanalyserade precis allt som skapade mitt egna helvete. Jag gjorde saker och ting nästan värre för mig själv för att jag la så stort fokus och så mycket energi på att tänka på allt som gick åt helvete. Det är dock inget som är konstigt, för självklart så fokuserar man på en händelse eller något man upplevt varit jobbigt när det precis sker.

Det var inte lätt att ändra min inställning, speciellt inte när jag var så likgiltig till allt. Men jag var/är så envis, så jag hittade min väg. Jag accepterade mina känslor, sedan lät jag faktiskt mig själv att må dåligt – ett tag. När jag sedan kände mig ”klar” så bestämde jag mig för att sätta upp en plan för hur jag skulle må bättre. Jag vill dock poängtera att jag kanske inte kände mig ”klar” med att vara ledsen, det är ju lite svårt och inget man direkt kan kontrollera bara sådär speciellt inte när du är deprimerad eftersom att du sällan tänker rationellt då. Men eftersom att jag tillät mig själv att vara ledsen och sedan valde att sätta ett ”utgångsdatum” för att sedan sätta upp en mini-plan till ett bättre välmående så blev jag lite mer motiverad till att se ljuset igen. Att sätta upp en plan för sig själv, oavsett om det handlar om träning, arbete, psykisk hälsa eller what so så gör en plan alltid saker och ting lättare. Man får en drivkraft av det även om planen kan vara ”liten”

Min plan såg ut såhär iallafall ut såhär för mig och kom ihåg att detta var en process under månaders tid, alltså inget som skedde på en dag:

1. Jag började med att rationalisera allt, varför mår jag såhär? Det tog en väldigt lång tid för mig att sätta fingret på precis allt, en del saker kunde jag heller inte sätta fingret på eftersom att dom inte var lika ”självklara” men jag valde då att försöka se mönster till tidigare beteenden, relationer etc. I det här steget så började jag då även komma till insikt med att jag faktiskt inte mådde bra, vilket jag försökte dölja för mig själv väldigt länge innan det ”slog till”

2. Jag berättade för min närmsta om hur jag faktiskt mådde. I detta skedet började jag acceptera att det som har hänt och lett till att jag mår såhär, jag accepterade helt enkelt även ångesten. Fuck it, jag mår skit liksom. Såhär är det.

3. Jag sökte hjälp. Jag tänkte ”jag klarar det här själv” så himla länge. Ett första steg var att prata med mina nära om det, vilket var ett såååå stort steg för mig. Att sedan söka hjälp var ett ännu större steg, för då förstod man också att det var allvar. Men vilken jäkla lättnad det var att bara få släppa på allt.

4. Terapin och andra behandlingar hjälpte mig att komma på fötter, till viss del. Däremot gör det inte allt, men jag blev mer mottaglig för att se ljus igen och varje liten ”livs”gnista jag fick, varje liten positiv händelse/känsla eller what so, maximerade jag totalt och valde att sluka hela känslan för att återuppbygga balansen att kunna se positivt igen.

Efter dessa 4 steg så kunde jag sätta upp nya steg att ”uppnå” , nu är mitt största fokus på att lära känna mig själv så djupt jag bara kan för att undvika att hamna i det här igen. Det kommer aldrig kunna gå att förklara i ord hur skit allt var, dessutom så vill jag inte lägga fokuset på det i det här inlägget så jag skippar helst att gå in på detaljer eller varför jag mådde som jag gjorde. Det får ni läsa i boken sen. (kanske.) Men shit vad skönt det känns att skriva det här inlägget ändå. Jag vill ej vara tyst med detta längre och nu när jag äntligen mår bättre så kan jag känna att jag kanske kan hjälpa andra att rationalisera. Jag kommer att skriva mer om det här eftersom att det finns så många olika delar att fokusera på men vi tar det stegvis. Nu var första steget att ens gå ut offentligt med det här. Men helt ärligt, jag skäms inte för det. Jag hade inte kunnat göra något för att förhindra det där och då. Nu däremot har jag ju som sagt lärt känna mig själv på ett helt annat sätt, nu kan jag även se det som jag inte ens såg som ”problematik” områden tidigare hos mig själv. Tidigare lät jag mina tankar påverka mig så sjukt mycket, nu är mitt fokus på att kontrollera DOM.

Men nu kan jag nog äntligen säga,

Hejdå ångesttillstånd pga trauma, akutstressreaktion, post traumatisk stress & depression!

5 kommentarer

  1. Du är stark, och våglig. Heja DIG!

    1. Tack så mycket, din kommentar gav mig värme. <3

  2. Så bra!!!❤️❤️❤️ Gör stor skillnad att du delar med dig. Tack

  3. Jag har också haft problem med ångest och depression och känner verkligen att detta är ett superviktigt inlägg! Du är så stark, Dessie!

  4. När i ditt liv va d här? D krävs mod för att söka hjälp åh verkligen ta tag i skiten, så grymt starkt gjort av dig! Har sj lidit av både depression åh ångest (gör t viss del fortfarande fast d är bättre) så jag vet jävligt d kan va! Fortsätt kämpa Dessie ❤️

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *