Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte passar in i ”ditt normala”

Nu vill jag ta upp ett ämne som jag säkerligen tagit upp i bloggen förut, men som jag tycker är helt klart värt att lyftas igen.

Enda sedan jag var liten så har jag alltid fått höra att jag är ”för hypad” eller borde ”ta det lugnt” eller att jag är ”konstig” , alltid ”för” mycket av något. Det är något som jag klampats med fram och tillbaka, jag har växlat mellan att jag ska vara stolt över den jag är till att försökt anpassa mig så mycket att jag tappat bort mig själv och slutligen varit så obekväm att jag inte har vågat ta plats överhuvudtaget. Det har varit påfrestande att få höra att man är ”för” mycket av något, även om jag tror att de som har sagt det till mig har sagt det med välmening för att ge mig råd. Tyvärr blir det lite motsatt effekt av det hela för att det istället gjort mig obekväm vilket har lett till att jag försökt anpassa mig till någon jag inte är och helt ärligt så har jag missat möjligheter på grund utav det.

Jag ser gärna att man lär sig nya saker varje dag och att man jobbar på att utvecklas. Jag tar gärna råd från människor och ser det faktiskt oftast som något positivt när jag möts av konstruktiv kritik eftersom att jag vill utvecklas som individ, specifikt när det kommer till mitt arbete. Jag har fått väldigt mycket bra tips och råd från chefer, kollegor et.c när det kommer till exempelvis mäklaryrket. Där har jag mycket att lära mig och min chef lägger ner väldigt mycket tid på att lära ut oss om självledarskap bland annat. I sådana aspekter ser jag det positivt, typ hur du lär dig att anpassa dig till personen du möter, hur du kan anpassa dig till att ni skall kunna mötas i samtalet och förstå varandra. I mitt yrke så är det väldigt viktigt att du och kunden förstår varandra och därför är det alltid lärorikt att lära sig att möta alla olika personlighetstyper. Det är ett exempel av något du faktiskt kan påverka.

Däremot så känns det som att en del människor förväxlar konstruktiv kritik av vad en individ kan påverka, och vad den inte kan påverka. Visserligen är det nog möjligt att allt går att påverka, men vad man ”bör” påverka. För det är två skilda saker. Så länge man inte är en dålig människa och är rent utav elak mot andra så får man faktiskt acceptera att vi är olika och man kan inte tycka om alla, ganska enkelt eller hur? 😉

Men såhär fungerar det, du är en individ med din personlighet & ett betingat beteende. Däremot så anpassar vi oss ibland inför olika situationer / olika människor. Har ni tänkt på det någon gång? Vanligast är att man är ”en person på jobbet” och en annan hemma, för att när man jobbar så är det andra förutsättningar och man vill vara sitt bästa jag framför kollegor, eller så kommer en ”dominant” sida fram av sig själv kanske, men hemma eller bland vänner så kanske man inte alls är dominant. Det kan vara lite olika delar som det kan handla om som man anpassar. En del sker omedvetet medans vissa sker medvetet. Jag brukar tänka att min ”fokuserade arbetssida” på jobbet sker omedvetet eftersom att där är jag bara i en annan miljö där jag per automatik ändrar mitt beteende, medans jag brukar tänka att min personlighet kan jag anpassa beroende på vem jag är med – till viss del! Möter jag en väldigt lugn människa så försöker jag hamna på samma nivå och möta personen i samtalet till exempel.

Känner ni igen er? Det är supebra om man är duktig på att anpassa sig eftersom att man då har lättare att kommunicera med fler människor, man har lättare för att få andra människor att förstå dig och så vidare. Finns en hel del positiva effekter med andra ord. Däremot så tycker jag själv att det är viktigt att INTE anpassa dig för mycket till andra människor eftersom att du lätt då tappar bort DIG själv, vem DU är som person. Jag brukar tänka på det när jag fått höra att jag är ”för hypad” (vad det nu än betyder?) och att jag borde ”tona ner mig” då brukar jag se det här exemplet ovan med att anpassa sig som ett bra sätt att se det hela på. För jag kan, absolut anpassa mig sjukt mycket till att ”tona ner mig” själv. Jag är mycket väl medveten om att jag är en ganska färgstark individ, en del tycker nog att det är påfrestande att vara med mig eftersom att jag kan vara lite ”överallt”, jag är lite stojjig, lite vild och sådär. Men, jag vet också om att jag ger oftast väldigt mycket energi genom att bara vara mig själv. Så jag har ju givet fått höra både positiva och negativa delar med att vara så som jag är – men precis som allt! Jag KAN tona ner det, men frågan är om jag vill det? Svaret är nej där! Jag vill att du som person som möter mig ska tycka om mig för den jag är. Inte för att jag har lagt ner så jädrans mycket energi på att anpassat mig till dig. Vem är jag då? Tids nog tappar man bort sig själv för att man ska anpassa sig konstant till precis allihopa.

Jag har själv försökt ”ändra” på mig, det tog mer energi från mig och jag blev inte mer omtyckt för att jag försökte vara mer ”normal” och inte ”för mycket” (som en del väljer att uttrycka sig så fint.) Jag har lärt mig att kunna anpassa mig till viss del mötas i samtal, men jag kan/vill inte ta bort det som gör mig till den jag är. Jag är såhär och du kanske inte tycker om mig för det, men det är helt okej. Man är inte gjord för att vara omtyckt bland alla. Sen så the master piece i allt detta är att faktiskt lära sig att kunna vara sig själv, även om man är på ett visst sätt och ändå kunna möta en total motsatt till dig själv men ändå kunna klicka utan att behöva anpassa sig totalt till en helt annan människa. Dock så finns det inskränkta människor som har en ramsättning för hur man ”ska vara” och vad som är normalt. Då är det deras hjärnor som behöver tämjas, inte du. 😉

Om jag har kommit någonstans i livet, så är det bara tack vare att jag är den jag är. Min sociala förmåga och min personlighet är det som gjort att jag har knutit kontakter och lyckats skapa den väg åt mig själv så jag är där jag vill vara. Men även om jag på något sätt har hittat en trygghet i mig själv och kommit fram till den punkten att jag inte ska behöva ändra mig för någon annan, så kan jag ändå tycka att man bör vara mer försiktig med vad man säger. Man får faktiskt tänka sig för innan, är det här något som personen kan ändra på? Eller rättare sagt, bör ändra på? Vad kan man påverka utan att det faktiskt tar bort en hel personlighet? Man måste vara försiktig med sånt, det är ju lite sånt som gör att människor idag inte vågar vara sig själva. 🙂 Så mitt råd till dig som läser detta: Våga vara dig själv så länge du inte sårar någon annan, våga ta plats och våga vara lite ”knäpp” , du är den du är och det är det som kommer ta dig längst här i livet!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *