ÅNGESTEN ÄR NÄSTAN OUTHÄRDLIG

ndnndd

Jag tror att jag har kommit på ett nytt ord. Eller ordet kanske finns, men innebörden utav det. Mammaångest! Och nu ska jag berätta vad det är. Det låter nog som att det är en ångest som tillhör när man är nybliven mamma, och visst – så kan det vara. Men i detta fallet så är mammaångest något jag vill kalla, som man får när man får ångest över att vara borta från sitt barn. Och det kanske låter fjantigt, men det är de inte. Det är värre än vad man tror.

Jag måste ju jobba. Då måste jag vara ifrån mitt barn. Jag måste träffa mina vänner och socialisera mig ibland utan mitt barn. Och det kan ju låta knäppt, vadå måste? Vem tvingar dig till att vara borta från ditt barn? Såklart ingen. Men jag har lärt mig att det är väldigt viktigt, och nödvändigt att ha ett socialt liv ibland utöver sin familj. Göra saker som man själv vill, tänka lite egoistiskt ibland för stunden, ta ett glas vin och slippa känna ångest över att man inte borde druckit ett glas till middagen när man är med sitt barn, äta middag med tjejkompisar utan att pausa mitt i samtalen för att leka lite, gå på bio. Ja men sånt där ni vet? Det behöver man ibland för att hitta balans. Balans i livet är viktigt. Även om man älskar sitt barn mest utav allt här i livet så är det viktigt att vara lite själv också och unna sig det man vill göra – som inte går / blir mindre lätt med barn. Bara få vara lite. Och det betyder ju inte att sitt barn inte är nummer ett, sitt barn kommer alltid att vara nummer ett.

Men till saken då. Mammaångesten. Den. Den är förjävlig. Det är min största fiende. Som jag nu skrev här ovan är det viktigt med balans. Hitta ny energi, bryta av vardagen lite. Och jag vet om det här. Jag får en slags ny energi med mitt barn efter att ha varit ute och ätit middag med tjejerna, man har liksom dött lite utav längtan när man var borta att man aldrig vill släppa taget och gå ifrån sitt barn igen. Så det är som att den där bensintanken blivit helt full igen och energin tar aldrig slut. MEN! Trots det, så får jag nästan alltid ångest när jag är ifrån mitt barn. Den ångesten är nästan outhärdlig. När jag bokat en träff med tjejerna ser jag fram emot det. Jag fixar mig länge inför middagen, jag kanske till och med har köpt en ny tröja att glänsa med just för den kvällen. Så inplanerat är det. Men sen när man är där, då har man kul. Pratar. Sen kommer det. Klumpen. Ångesten. Vad gör Theo? Hur mår han? Man kollar på klockan.. Klockan är snart 19.30.. Man tänker ”Snart ska han sova.. Och jag är inte där” Man försöker ta bort dom tankarna genom att försöka komma in i en djup diskussion som inte har med blöjor att göra. Sen kommer den igen. Ångesten. ”Tänk om han tror att jag aldrig kommer tillbaka?”

Och så fortsätter det… Jag håller oftast ut, i vissa fall har jag åkt hem eller fått ringa facetime i panik. Jag har blivit något bättre, jag kunde ju åka till Barcelona i 4 dagar utan honom (fast då ringde vi facetime varje dag och jag räknade att vi sågs ju den första dagen jag åkte, och dagen jag kom hem alltså den fjärde dagen, så det var exakt två dygn bara som vi inte sågs) Men förstår ni grejen? Sådär sitter jag och räknar när jag är ifrån min son.. Aldrig avslappnad. Sover han hos farmor eller mormor eller morfar, då ska vi åka dit så tidigt på morgonen som möjligt så jag kan hämta honom och vara med honom. Och så är det jämt.

Ibland får jag till och med ångest när jag jobbar och han är på förskolan. Fast jag vet att det är det bästa han vet. Han leker och skrattar så mycket där. Och jag vet ju det. Han har ju det bra på förskolan, hos mina och S föräldrar , så VARFÖR får jag så mycket ångest? Jag tror att det kan vara en känsla av att man inte räcker till – man vill ju vara där 24/7, hela hela tiden. Men det går ju inte. Även om man vill.

Sen så tror jag också att jag får mycket mer ångest över sånt här än många andra just på grund utav att jag ALLTID blivit påhoppad utav läsare om min mammaroll. Sedan jag fick reda på att jag blev gravid har jag liksom fått höra hur dålig jag var, att jag aldrig skulle klara det och så fortsatte det tills han kom ut. Då blev jag påhoppad att jag inte brydde mig om min son för att jag var ute på middag när han var några veckor (HÅLL KÄFTEN för fan.) och så vidare… Idag så påverkar ju det inte mig speciellt om någon läsare påpekar min roll som mamma, liksom – Jag vet att dom inte har en aning om den (omöjligt att läsa av från min blogg) plus att jag VET själv att jag är en grym mamma, utifrån vad mina nära och kära säger, men också utifrån Theodores välmående. Men när man var sådär nybliven, redan osäker på sig själv, då satte det nog sina spår i sig. Men det jag ville komma fram till i det här är iallafall att det är väldigt jobbigt med ångest, oavsett vilken ångest det är. Men den här mammaångesten är riktig ångest jag känner, och ni som har haft ångest vet hur svårt det är att hantera när man får det. Och jag önskar på något sätt att jag kunde känna lite lättare, typ mer saknad än saknad, längtan, ångest, magont m.m så fort man är borta från sitt barn. Det håller ju liksom inte i längden. Jag mår ju kasst utav det.

Och det går ju heller inte att aldrig vara borta från honom så det är ju ingen lösning heller. Han måste ju vara på förskolan, jag måste ju jobba, ibland måste jag träffa vänner eller göra något utan honom och ibland vill ju mormor/farmor/morfar att han sover hos dom, och det är ju rent utav egoistiskt utav mig att klistra fast mig och Theodore bara för min ångest. Jag är ju hans mamma, men han är även i behov utav fler än bara mamma.

11 kommentarer

  1. Verkligen sant de du skriver! Man ska ju inte ge upp hela sitt liv för att man blir mamma. Såklart måste man också värna om sig själv ibland. Mår du bra- så mår barnet också bra. Du verkar vara en grym tjej OCH mamma Dessie. Blir så lack på att dina läsare har fått dig att ens tveka på din roll som mamma.. Det är riktigt oförskämt. Kram på dig lilla söta <3

  2. Du är en av dem människorna som mognat mest under alla dessa år, en av dem bloggarna som har visat en stor förändring. Jag tycker du är en otroligt duktig mamma, underbart med unga föräldrar kan man göra så mycket ihop och dem förstår sig bättre på barnet, och Theo kommer kunna berätta allt för dig i framtiden. Tycker också Simon verkar vara en helt underbar pappa och tycker det är så sorligt att folk dömmer honom för det han gjort förut och lägger sig i allting. Han bryr sig om sin son och det är det viktigaste. Och som du skriver så är det bara nyttigt för Theodore att vara runt flera och känna sig trygg med flera, du är ingen dålig mamma för det och du lämnar inte bort honom till en random utan personer som du litar på. Det är inte heller bra att barnet är för mammigt och bara ska vara med mamma, då blir allt svårare. Theo är ett älskat barn som många vill ha nära sig märker jag och det är bra. Alla behöver egen tid. Så skit i allt negativt och ta åt dig av det positiva för du är en grym mamma. Han verkar alltid så glad han är jätte söt verkligen..

    1. Håller med!

  3. Usha, förstår att det är jobbigt

  4. Jag tycker du är grym! Har själv behövt hantera ångest och fobier en stor del av mitt liv, och det verkar som om alla olika typer av dessa yvå saker är ganska lika och behandlas ganska lika. Första steget är att bara acceptera att man får den och att den är orimlig. Jag vet många föräldrar som behöver gå en bit från förskolan, ställa sig så de ser barnet sluta gråta (om det gör det vid lämning) och komma in i gruppen, utan att barnet ser dem, bara för att inse att barnet faktiskt har det bra. Nästa steg är stort och görs många gånger. Det handlar om att utsätta sig för ångestfyllda situationer och ta sig igenom dem. Det spelar ingen roll om man känner ångest eller glädje inför händelsen, utan det viktiga är att man känner det under tiden och kanskw efter. Man utmanar sig själv, och man är antagligen slutkörd efteråt. Det värsta man kan göra är att undvika ångestfyllda situationer eller ex. få andra att intyga att det man är rädd för inte finns (ex. be någon kolla om det finns spindlar i hörnet). Gör man sådana saker så växer ångesten, både i styrka och vad den berör. Du verkar ju dock veta en del om detta, men ville skriva ut det dels för att ge extra guidning, och dels för att säga att du gör ett så bra jobb med din ångest 🙂 kram

  5. Det låter som du har separationsångest och oro <3 det är skit jobbigt är precis lika själv men för mig gick oron så långt att jag trodde barnen skulle dö varje gång jag var ifrån dem:( nu har jag gått KBT och kan iaf hyfsat hantera rädslan och ångesten så kan varmt rekommendera det:)

  6. Jag förstår exakt vad du menar!
    Min dotter går sin 3 vecka på förskola och jag börjar jobba igen 4 april och det gör lite ont i mammahjärtat att lämna henne. Vill bara ha henne med mig hela tiden men jag måste ju jobba för att vi ska kunna ha ett liv och tak över huvudet. Jag behöver också få vara MIA en kväll då och då inte bara MAMMA. Dessa känslor är normala ska du veta, jag tror dem flesta mammorna känner som du. Du är en jättebra mamma tvivla aldrig på det och lyssna aldrig på vad andra säger!

    http://www.mijaas.blogg.se

  7. Usch jag lider av ångest och förstår precis vad du menar (även om jag inte lider av just mammaångest)… kanske bra att gå i terapi för att lära dig hantera ångesten på bästa sätt? 🙂 istälelt för att på egen hand försöka klara av och hantera den så kn du få hjälp. Går mycket snabbare att hitta vad som funkar då! Kör på, du gör ett riktigt bra jobb med bloggen, som mamma, som kompis osv!! Kram

  8. jag förstår dig helt och hållet, men jag tror du får se det till att det är bra för Theo om han kan lära sig att vara självständig kille och lära sig att känna sig trygg och social med andra människor förutom sina föräldrar. Det kommer göra honom till en coolare och tryggare person 🙂 Men som du säger så kan man inte göra så mycket åt ångesten, den kommer ändå.Hoppas att det blir bättre! Kram

  9. Tror det är ett slags kontrollbehov..

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *