Jobbiga kvällstankar som inte vill försvinna

Sover ni? Det borde ju egentligen jag göra, men jag kan inte. Theodore sover, min pojkvän sover. Men jag ligger uppe och googlar runt.. och tänker. Mina tankar snurrar omkring, frågor inför operationen.. oro.. Jag hade ju egentligen tänkt att skriva ett inlägg om mina bröst eftersom att jag har fått mycket frågor kring dom, om jag har opererat dom eller något. Men jag skriver om cellförändringar istället (yeeey kul ämne!) förlåt.. det kanske är lite deppigt och tråkigt att läsa om det. Det känns tjatigt, men samtidigt så vill jag ju prata om det. För det finns så mycket att prata om, men som ingen gör? Jag fattar inte, är jag den enda som ser så stort på den här saken? Jag är ju livrädd. Det känns som om alla andra bara säger ”äsch, det är vanligt. Det går över!”

Fast mina tankar är verkligen inte så. När jag fick samtalet igår om att operationen & narkosen är bokad om två-tre veckor för att ta bort mina cellförändringar så tänkte jag inte så mycket mer än så på det. Men nu när jag skulle gå lägga mig när T&G hade somnat så kunde jag inte sluta tänka på – hur går operationen till? Öppnar dom upp mitt underliv eller hur gör dom? Så jag började googla det. Det ena ledde till det andra och tillslut så har jag suttit nu i tre timmar och googlat varenda liten information jag kunde hitta om det här, men jag har inte blivit mycket rikare på det kan jag säga er. Det enda jag hittat är folks egna erfarenheter på flashback, (vilket försig var skönt, men jag hade velat ha mer konkret information.) och det enda jag tänkte och störde mig på var alla följd kommentarer-  ”men ta de lugnt, de löser sig” Jag blir typ arg när jag läser det. Lättriggad? Kanske. Alltså jag fattar, you gotta stay positive. Men det känns så förminskat alltihop, jag kan inte känna ett lugn, förlåt men det är jättesvårt när jag vet att jag ska sövas & opereras (Alltid lika läskigt att sövas och opereras, hatar det är livrädd) samt att invänta provsvar på om det spridit sig och jag har cancer eller om jag bara behöver ta bort en del och sen är allt bra. Jag kan inte vara lugn med tanken att det kanske är cancer jag har i min kropp, att ens vänta på såna provsvar är riktigt obehagligt. Följd tankarna som leder därefter ”vad händer om jag vaknar upp utan livmoder?”

Man bör ju inte tänka så, man bör ju tänka positivt. Men det är fasiken omöjligt att inte bli rädd och känna oro. Ja, jag borde ju leva i nuet – jag har starka cellförändringar och ska operera bort dom. Så. Men gah, så svårt när man vet att man går runt och väntar på provsvar och annat från det.

Min största rädsla är ju det där med livmodern, tänk om jag vaknar upp och dom säger att det var värre än dom trott, och att dom tyvärr var tvungna att ta bort livmodern. Får dom göra så? Vet inte vad jag skulle gjort då… Börjar helt plötsligt tänka på syskon till Theo och får en obehaglig känsla i kroppen igen när jag tänker på operationen.

Sen så oroar jag mig också över att mina cellförändringar ska vara värre än vad man trott, typ cancer. För nu när jag väl är inne i det här och tänker efter på hur mycket problem jag har haft med underlivet sista åren blir jag ju mer orolig. Blödning efter sex 70% av gångerna sista åren, alltid magsmärta efter samlag sista åren, konstiga blödningar till och från sista året, magsmärtor. Det känns ju inte så bra. Men, det är som det är och det blir nog bra tillslut ändå. Men så jäkla.svårt att inte tänka såhär, man är ju bara en människa. Jag vet att många där ute har det mycket värre, jag kan inte ens föreställa mig hur känslan är när man väl fått ett sådant besked, påriktigt. ”Du har cancer.” fruktansvärt. ='(

Kan ni lova mig, ni med en livmoder – skippa INTE era cellprov! Jag tycker folk tar allt för lätt på cellförändringar eftersom att många tänker att ”det är vanligt” och att det inte utvecklas fort och att många cellförändringar läker ut av sig självt. Jag tänkte också så förut, jag tänkte – ”jag är ju bara 23 om det utvecklas långsamt – hur stor är chansen? ” Dessutom så läker det ju ofta ut av sig självt.. så varför sån stress? Men tjejer, det KAN utvecklas fort. Cellförändringar grad 3 kan man ha även om man är ung. Även livmoderhalscancer. Detta var ju mitt första cellprov någonsin som jag blivit kallad till. Och ja, cellförändringar är inte cancer. Men, man får inte glömma bort att det är första stadiet till cancer. Och det är ju liksom aldrig bra. Gå på era cellprov, ta hand om er. Och ja, även ni som har vaccinerat er – slarva inte! Jag har vaccinerat mig, trots det fick jag detta. 1 på 100 typ, woho! Men sånt händer. Så var inte naiva, just do it!

Kram /D.

Ps, nu har jag vräkt ut min oro/ångest lite, så nu kan jag återgå till det jag nästan alltid fokuserar på i livet, jo tänka positivt. Man måste få kräkas lite ibland bara. Men sen fokus fokus fokus på positivitet!

4 kommentarer

  1. Hej! Tänkte bara höra med dig, du är inte vaccinerad för livmoderhalscancer? Då blir man väl ”immun” tror jag? Kom ihåg att jag vaccinerade mig för det i gymnasiet. Men vet ej om det kan utvecklas till cancer ändå, men det borde inte kunna det om man är vaccinerad. När jag gjorde cellprovtagning i januari/februari detta året så fick jag svar att jag hade cellförändringar inte grad 3 dock utan grad 1 tror jag, att jag hade förändringar som tex kunde vara HVP virus lr något annat, grät varje kväll och hade grov ångest, förstår dig till 110% att du inte bara kan vara lugn. Bokade den snabbaste tiden dem hade, tom struntade i att det bara fanns tid snabbt hos en manlig gynekolog, ville bara få svar så snabbt som möjligt. Under tiden skrev min pappa som e tandläkare ut ett penicillin till mig som biter på tex infektioner i kroppen och så, vet inte exakt. Men han e väldigt kunnig och så och ville att jag skulle ”köra igenom” kroppen om jag bar på någon infektion/virus i livmodern/underlivet. Samma dag jag fick tid var jag tom tvungen o ta lugnande innan då jag var så sinnesjukt rädd och panikslagen som dig. Det visade sig ialf när läkaren kollade på det och undersökte att det var nåt HVP virus som prids via samlag och svaret jag fick flera veckor senare var att det hade läkt ut av sig själv och att allt var lugnt, ska komma på kontroll om ett par år igen. Men ville bara skriva att jag förstår din grova ångest och att man inte alls kan vara positiv i ett sånt läge. Även fast du har det mycket värre. Hoppas ialf att det går bra för dig med operationen! Det hoppas jag verkligen även om det inte är till någon tröst att jag skriver.. Styrkekramar

  2. Känner med dig, har gått igenom samma grej själv och opererade för 2,5 år sen. Folk som säger att det inte är så farligt, att det är jättevanligt osv fattar inte riktigt hur det är att vara uppe i det. Är sjukt jobbigt psykiskt att inte veta om man ska vara rädd eller inte. Tycker synd om dig, det är verkligen inte kul hela den karusellen. Om det är en liten tröst för dig så kan jag säga att jag hade föreställt mig operationen så sjukt mycket värre innan, men det var absolut inte så farligt alls. Fick lätt narkos, så var vaken men ”hög” typ och kände inget alls. Var en narkossköterska bredvid hela tiden som pratade med mig om allt möjligt hela tiden så tänkte inte så mycket på vad som hände. Vet inte vart du ska göra din men jag gjorde på st görans och är supernöjd. Frågade läkaren innan precis hur det skulle gå till så kändes som att jag hade kontroll på läget också. Jag var orolig för provsvaren så läkaren skickade dem på ”akut/express” så tog inte så lång tid att få svar.

    Ta hand om dig, och håller tummarna för att det är över för dig snart!

  3. Hade också grad 3 på mitt första cellprov. Trodde inte det fanns en chans, och gick dit med tanken att ingen behövde kolla i mitt underliv igen av den anledningen på 3 år. Så blev det inte. Fick P A N I K när provsvaret damp ner i brevlådan. Vadå cellförändringar? Vad är det? Har jag cancer? Kommer jag aldrig få bli mamma? Kommer jag aldrig kunna få barn???? Den där gravid-tanken var den värsta faktiskt, den som gav mig mest panik och gör fortfarande. Jag opererades direkt på återkollen, var helt vaken med lokalbedövning. Fruktansvärt obehagligt, men gick ändå bättre än jag trodde för det gjorde inte ont alls. Det var bara en hemskt utsatt, psykiskt påfrestande situation. 5 veckor senare fick jag besked om att de fått bort alla förändringar. Nu skulle jag bara gå och hålla tummarna i 6 månader om att HPV viruset läker ut och cellförändringarna håller sig borta. Återkollen är nu 3 månader bort men panikattackerna kommer över en ibland fortfarande… man vill ju kunna få barn, såklart. Man vill ju överleva alla livsskeden. Jag tror det är helt normalt att få panik.
    Men till 97% av fallen, gör man det en gång och aldrig mer. Det får man försöka tänka på 🙂

    1. Hej, tack för att du ville dela med dig av din historia. Vad skönt att det gick relativt bra ändå, och jag är ledsen att du fick genomgå det där. Förstår din feeling, psykiskt påfrestande.

      Lycka til l<3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *