Ett steg framåt i en bearbetningsprocess…

Jag vill börja detta inlägg med att berätta att detta kommer att vara och är det mest personliga som jag någonsin delat med mig av. Det är även en av de mest traumatiska upplevelserna som jag har känt både skam, skuldkänslor och sorg över i många år. Det är även något som jag än idag, år 2018 inte har klarat av att bearbeta helt. Jag har kommit en bit på vägen, men det är tyvärr väldigt en väldigt kort bit av den långa processen som det krävs för att kunna bli hel igen. Att jag idag, för första gången faktiskt väljer att skriva min egen berättelse av detta, och inte svar på konstateranden eller försköningar av sanningen är som en bekräftelse för mig själv att jag faktiskt, är redo att gå vidare. 

Först och främst så vill jag också inleda detta med att snälla, skuldbelägg inte min familj eller vänner för att inte ha varit närvarande. För det var dom. Hur min process i det hela har utspelat sig och mitt stöd från vänner & familj är något jag utesluter i denna berättelse, för det är inte syftet med det jag berättar. Sedan vill jag också berätta att det är oerhört svårt att som vän, familjemedlem etc. att kunna verkligen förstå/veta vad som händer bakom stängda dörrar, oavsett hur tillgänglig man är, hur mycket engagemang man än lägger i en person. Vill man dölja något,så som jag gjorde – så går det att dölja från vem som helst. Jag gjorde allt för att ingen skulle få veta vad jag gick med om. Jag hittade på storys, visade mig, träffade familj/vänner, skrattade osv osv. Ingen kunde märka det jag gick igenom, inte ens om man kollade djupt i mina ögon. Jag var så bra på att ljuga om sanningen att jag till & med ljög för mig själv. Inte ens jag själv förstod vad som faktiskt skedde. Än idag har jag nog inte förstått allt som skett, en del av det eftersom att min hjärna gått in i ett sorts försvarsläge och faktiskt förträngt många händelseförlopp att jag faktiskt inte minns, även om jag försöker att minnas. Så var det även då, min hjärna sorterade ut det och raderade mycket av det som hände där & då. Hade min hjärna inte gjort det, så vet jag faktiskt inte om jag har överlevt idag. Med tanke på de små händelseförlopp & minnen jag faktiskt har kvar och hur hårt dom har tagit på mig, hur mycket det har förändrat min syn på saker och ting samt skapat oerhört med komplikationer i relationer för mig så är jag tacksam över att min hjärna fungerar så.

Anledningen till att jag berättar om detta just nu, just idag är för att för stunden så läser jag en kurs som heter Kommunikation & Etik. I den kursen handlar det mycket om psykologi, och en del av kursens innehåll så är det bland annat mycket kring traumatiska upplevelser, sorg, sorgbearbetning samt bortträngning i krissituationer. I nästan varje del av detta så har jag relaterat och tänkt oerhört mycket tillbaka på mina egna känslor och erfarenheter. Hela den här kursen har väl väckt allmänt mycket känslor i mig. Och det fick mig att vilja skriva och berätta om det. Jag har under sista månaderna börjat prata mer och mer om det jag fick uppleva och kände nu då att det känns som ett bra tillfälle att faktiskt dela med mig om det här nu när jag känner mig redo. Jag vill att ni, mina fantastiska följare ska läsa det jag har varit om, och jag hoppas att jag kanske.. kanske får hjälpa någon annan som varit, eller kanske är i den situation jag var i. Jag hoppas att jag kanske kan få vara den pelare för någon där ute, som jag önskade att jag hade att luta mig mot då. Jag ville ju som jag skrev tidigare, absolut inte dela med mig om detta till någon. Men jag letade ofta på internet minns jag, efter något eller någon som berättade att dom varit i samma situation som mig. Jag önskar såklart att ingen varit eller är där jag var, men att bara få känna att man inte är totalt ensam – även om man inte vill dela med sig till familj & vänner, skulle kännas som ett hopp. För då kan dom komma sig ur, då kan ju även jag. Och kanske kunde man läsa om hur man tar sig ur en sån osund situation. Det är lättare sagt än gjort att ”be om hjälp” när man är där jag var. För man vill inte, av skam. & Ingen kommer ju ändå förstå ändå, vad det är man verkligen går igenom så varför ska man ens dela med sig då? Och vad händer med mig om jag faktiskt ber om hjälp, tänk om han får veta?

Ni kanske förstår var detta leder någonstans… Han. Vi går tillbaka till när jag var 16 år gammal. För att förtydliga, detta inlägg handlar INTE om min sons pappa. Detta handlar om min andra pojkvän.

Jag var 16 år. Glad liten sprallig tjej som var nyfiken på livet. Jag hade aldrig haft några större problem med relationer tidigare, tillit till andra människor var aldrig ett problem. Jag hade faktiskt aldrig någonsin ens känt på ångest. Jag trodde inte ens att ångest existerade, även om jag visste att min syster led av ångest sedan 12 års ålder. Men min hjärna har alltid haft så lätt för sig att bara ”rensa” bort negativitet och fokusera på det positiva. Skaka av mig det liksom. Även om jag hade varit med om saker som såklart gjort mig ledsen, som att mina föräldrar skildes, eller som när min första pojkvän inte var speciellt schysst mot mig. Men jag var liksom ”en sån tjej” som alltid var glad och positiv. Även om jag hade mycket känslor. Men gud, jag minns såväl hur jag försökte förstå min syster som led av ångest – men min hjärna fick liksom inte ihop det. Hur kan en hjärna ens fokusera så mycket på negativitet, hur kan man ens tillåta det?

Men ack.. om jag bara visste hur det året skulle förändra min syn på ångest senare, föralltid.

Om vi ska gå extra djupt i detta, så börjar det nog när mina föräldrar skildes och min pappa flyttade timmar bort från Stockholm pga bostadsbrist. Vi träffades allt mer sällan och tillslut så träffades vi knappt aldrig. Det tog nog mer på mig än vad jag ville erkänna, men det ledde iallafall till att jag sökte mig till äldre människor. Inte medvetet, men jag sökte liksom efter någon form av ”trygghet” hos en man. Inte alls ovanligt om man saknar sin pappa, att man gör något sånt. Man söker sig till en ”fadersgestalt” och nej, det var inget jag insåg då. I vilket fall så började jag under den perioden (år 2010 tror jag att det var.) jobba med en 25 årig kille som jag sedan kallade min chef. Han var som en ”manager” till mig. Allt fungerade bra, vi jobbade ihop och han var en väldigt snäll/fin kille i början. Efter några månader, ung som jag var så började jag tycka den är ”chefen” var lite charmig. Jag blev lite charmad över hans livsstil som bestod av fina restauranger, shopping etc. En vad jag ville kalla det då – ”vuxen, lyxig livsstil” Han var ju vuxen, han levde väldigt gott. Såklart så var det väldigt spännande i mina ögon. Han var ju väldigt snäll också, så det är klart jag fick upp mina ögon lite. 16 åriga lill-tjejen som drömde om att bli vuxen såg bara hur bra detta kunde bli.

Vi började iallafall träffas, i smyg såklart. Han var ju 10 år äldre än mig, så vi höll det väldigt väldigt hemligt. Det var som jag hade visualiserat från början. Han bodde i en fin lägenhet i Vasastan, som jag snart ”flyttade” in i (sov där var och varannan dag.) vi gick ut och åt på lyx-restauranger varje dag (tänk er för 16 åriga jag, som aldrig ens hade varit i närheten av såna restauranger tidigare tyckte ju detta var så coolt!) Samtidigt så var han min chef, så både han & jag under den tiden tjänade en jävla massa pengar. Ja, men det var väldigt ”fint” utåt sett. Men det varade inte länge, tyvärr.

Han började bli kontrollerande, det kom som ett blixt nedslag. Hans personlighet ändrades totalt. Jag vet inte vad det var som förändrade honom, det faktum att han faktiskt var alkoholist (vilket jag inte förstod innan, men att dricka en box vin varje dag som han gjorde förstår jag ju idag inte faller under det normala.) gjorde nog inte saken bättre iallafall. Men en dag, så stod han bara där. Full, och höll för ytterdörren och tillät mig inte gå ut och träffa mina vänner.

Det ena ledde till det andra, först blev han kontrollerande, sedan blev han oerhört svartsjuk, det ledde till att han bråkade konstant och fick totala utbrott, som i sin tid eskalerade och ledde till ett slag i väggen. Ett slag närmare mig. Sedan blev jag, 16 åriga lilla Dessie hans personliga boxningspåse. Alltså, kan vi bara ta en titt på den här bilden och se hur jag såg ut den här perioden. Hur liten jag var, hur ung jag var, hur oskyldig jag faktiskt var… Och jag postar den här bilden så att ni bara kanske får en liten syn & känsla.. att det var faktiskt ett barn som fick genomlida det här. Jag var inte ens färdigvuxen i kroppen eller ansiktet… Eller i hjärnan.

Denna bild tog han faktiskt på mig, i hans lägenhet där i Vasastan.. Ni ser ju hur liten jag var. Och han var en vuxen man, som utnyttjade mig på alla plan. Jag vill bara säga till er att när man är så ung som jag var då, då tänkte man inte rationellt. Jag var inte färdigutvecklad, varken i kroppen men heller inte i hjärnan. Jag var otroligt otroligt naiv då och litade på varenda människa jag träffade. Speciellt en människa som jag hade jobbat med tidigare, jag hade INTE ens en enda liten tanke på att det som hände mig – ens skulle kunna ske. Man tänker inte så, speciellt inte när man är ett barn. Bara det att jag var ett BARN, säger väldigt väldigt mycket att jag var rätt maktlös i den situationen och kunde inte göra mer än vad jag försökte göra där & då. Därför satt jag kvar i den psykiska & fysiska misshandeln varje dag. Dessutom så kan jag berätta för er att jag hade där & då haft sex med en kille tidigare, som var min förra pojkvän som var i min ålder. Jag vill bara säga, att ni kan ju själv tänka hur en vuxen man med såna psykiska problem behandlade mig i den kategorin också.. Jag vill inte ens gå in på det.. Usch, jag får uppstötningar och en sån brinnande känsla i mitt bröst bara jag pratar om detta. Det är som en äcklig ångest som kryper sig upp och vill ut när jag tänker på det.

Fyfan, så jävla äckligt alltihopa. Vill bara bryta ihop när jag tänker på det.. Men samtidigt så vill jag berätta. Så jag försöker lite till..

Som sagt, så har jag förträngt oerhört mycket. Detaljer, och mycket av själva händelseförloppen i sig. Men jag minns så väl små bilder i huvudet av hur han står över mig och jag ligger ihop krupen på golvet och gråter efter min mamma. Jag minns också när jag hade låst in mig i badrummet och gömt mig under handfatet och bad till gud att jag skulle överleva, samtidigt som han slog sönder badrumsdörren med knytnävarna för att kunna komma in och slå ihjäl mig. Jag minns knappt hur han ser ut idag, för det har jag också förträngt. Men jag kommer aldrig, någonsin att glömma hans fula, äckliga ansiktsuttryck som han gjorde när han vart sådär. Det går inte att glömma, jag tror att jag aldrig någonsin kommer att glömma det. För varje gång han vart sådär arg, så skakade han och ögonen blev svarta, sedan så tryckte han alltid sitt ansikte så nära mitt som möjligt och skrek.. innan han slog mig, blå och blodig.

Han låste in mig i vår lägenhet. Han slog mig var och varannan dag. Han tvingade mig göra saker jag inte ville. Ni förstår nog.. Jag trodde, helt ärligt att jag skulle bli mördad av honom, att det skulle bli mitt slut. Varje gång han slog mig, så visste jag att nu, nu händer det. Nu finns jag inte mer. Men jag vaknade upp, efter att ha däckat av slag flera gånger. Och jag minns varje gång, efter att jag vaknat och han hade lugnat ner sig timmar senare.. då kröp jag alltid ner i sängen som en liten liten boll under täcket, sedan grät jag så tyst som en mus så han inte skulle höra mig.. tills jag somnade. När jag vaknade dagen efter så var allt oftast ”glömt” (för hans del) han var sitt vanliga trevliga jag, som ordnade med frukost på sängen för att vara lite ”extra” snäll eftersom att han hade spöat på mig kvällen innan. Så gjorde han alltid, varje gång han hade slagit mig trasig så var han ”extra” snäll dagen efter. Tills han blev arg igen..

Jag levde i sånt jävla levande helvete då. Jag kunde inte och ville inte be om hjälp, jag var så jävla rädd att han skulle döda mig då. För det var exakt det som han sa. Men om ni bara visste hur jag drömde och bad om att någon skulle hjälpa mig och fly därifrån varje dag. Det var inte så lätt att bara dra hem till min mamma och göra slut heller.. För det första så lät han mig inte ens få en sån chans att kunna ”fly” dessutom så hade han hela min blogg & mina pengar samt min inkommande lön varje månad eftersom att han var min dåvarande chef , så han hade även det som en hållhake på mig. Sen så är det mycket lättare sagt än gjort att lämna någon sådär också, han manipulerade mig samtidigt till att jag aldrig kommer klara mig i livet utan honom, och efter att han hade slagit mig och gjort illa mig så skulle han alltid ”ta hand om mig” på ett sätt att i det sinnestillståndet jag var då så hade jag ingen som slags känsla av trygghet, och inbillade mig att han var min enda trygghet då. Jag blev totalt manipulerad. Så förutom den fysiska misshandeln så fick jag även höra hur värdelös, äcklig jag var, hur jag aldrig skulla lyckas med något i livet, hur jag var så ”förstörd” sedan innan och hur han ”bara hjälpte mig” och ville mitt bästa.. Usch, jag minns dom orden så väl. Ville mitt bästa…

Varje dag skämdes jag över blåmärken på kroppen. Ibland gick jag även runt med fläskläpp och blåtiror i ansiktet. Jag minns hur skvallerbloggar etc, började spekulera att jag blev misshandlad i min relation, hur jag verkligen verkligen försökte dölja och skratta bort det.. Jag försökte ju vara så stark hela tiden. Ingen fick veta. Jag hittade på storys att jag hamnat i fyllebråk, ramlat, och så vidare. Men egentligen, så var jag fast i en relation där jag blev misshandlad, nästan varje dag. 💔💔

Det jag var inne på tidigare, med ångest. Att jag inte trodde att det existerade förut, hur mycket jag än ödmjukt ville förstå min syster. Minns ni att jag skrev det i början..? Ordet ångest gav mig en hel ny innebörd efter detta kan jag iallafall berätta för er. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma person som jag var då, igen. Allt på grund utav att en människa, tog sig friheten till att lägga ärr i mitt inre, i min själ. För det är exakt vad detta har gjort med mig, det har satt sig väldigt djupa ärr i min själ efter detta.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma första gången jag fick uppleva ångest. Ångest, som jag inte ens trodde existerade.

Jag låg i sängen, hemma hos honom. Det hade varit en ”bättre” dag, han hade inte fått utbrott på mig eller slagit mig. Och så skulle jag sova.. Och så minns jag hur jag helt plötsligt vaknade, mitt i natten och skrek. Grät. Det gjorde så ont i mitt bröst, i mitt hjärta. Alltså ren, fysisk smärta. Som en kniv som vrids om. Jag fick svårt att andas, och hela min kropp blev tung. Jag bara grät och skrek efter min mamma. Jag kunde inte sluta, även om jag försökte. Det gick inte. Han försökte trösta mig, men det gick inte. Det var som att jag var paralyserad i gråt. Den känslan, den glömmer jag aldrig någonsin. Jag minns hur jag efter några timmar och jag äntligen blivit lugn frågade han, ”varför känner jag såhär? Varför började jag gråta helt plötsligt?” då kunde jag såklart inte koppla min ångest, den känslan – med misshandeln. Men idag så förstår jag ju varför jag mådde som jag mådde då.

Sen dess så har ångest mer eller mindre blivit en ”normal” känsla för mig. Periodvis får jag en känsla av ångest, oförklarliga känslor av uppgivenhet, sorg och en blandning av ”äckel” känslor. För stunden så tänker jag oftast inte rationellt, till vad det är som triggat min ångest. Men i efterhand, när jag börjar tänka rationellt så märker jag blir extremt triggad när jag närmar mig kärlek, om ni bara visste hur mycket komplikationer detta har skapat i relationer för mig, speciellt när det kommer till kärlek. Jag är extremt svår att ha och göra med, jag går upp och ner, allt från att känna massor till att jag stänger av mina känslor och blir totalt iskall om jag känner att det blir minsta jobbigt, till exempel ett tjafs eller liknande. Min pojkvän som jag har idag säger att jag blir icecold i stunder, och han frågar mig alltid varför. Jag kan liksom inte riktigt förklara för honom varför, även om jag vet att det är min hjärna som stänger av all form av känslor stundvis för att jag blivit formad så, av mig själv i en sorts försvarsmekanism för att kunna överleva. Min ångest blir därför väldigt triggad speciellt när jag lär känna någon ny, och man ska bygga en relation och det krävs från min sida att ha tillit till personen. Det är så jävla svårt, men något jag jobbar med så sjukt mycket med.

Jag kan också bli enormt triggad om någon pratar om fysisk/psykisk misshandel i relationer, min ångest blir också triggad om jag ser bilder från den tiden, eller om jag kanske går/upplever något som jag upplevt med honom, även om det inte var en dålig sak då. Men allt som relaterar till den perioden i mitt liv,honom och det triggar min ångest. Men sedan kan jag även bara få ångest känslor ”från ingenstans” och börja tänka på det jag upplevt även om det inte är något speciellt som triggat det. Ibland när jag får en sån ”vision” eller vad jag nu ska kalla det, så stannar jag alltid upp och blir som helt förstenad. Sedan börjar min hjärna snabbt ”byta” ämne och så skjuter jag ifrån det. Det är därför jag blivit så bra på att skjuta ifrån känslor när det blir ”för mycket” för mig att hantera (tex ett tjafs med pojkvännen) då byter min hjärna ämne, jag stänger av och blir helt off.

Det har såklart ändrat och format mig på många andra negativa sätt, och jag tror inte att det går att ens beskriva eller förklara tillräckligt vad en sån här upplevelse kan göra med en. För än idag så vet jag inte hur detta har format mig, utan jag lär känna mig själv hela tiden och inser och minns fler och fler saker och nu när jag har vågat börja tänka på detta mer så bearbetar jag ju det mer, och med tiden så kanske, förhoppningsvis lyckas jag laga mig själv från det här. Men det är så äckligt, och så hemskt hur mycket det här förändrade mig. 💔 Det är jag mest arg över. Att den glada, spralliga lilla Dessie försvann där och då. Att jag fått så mycket stress, ångest och problem i andra sammanhang än idag på grund av det. Att jag än idag kan få en blixt från klar himmel och börja gråta av det som hänt, nej det är jag så arg över.

Och det jag också är så ledsen över är att jag önskar så mycket att jag kunde förklara tillräckligt för människor i min närhet om hur det här påverkat en, så att dom förhoppningsvis har en förståelse för när jag ibland blir som jag blir på grund av det här. Som tex. när jag stänger av. 💔😣 Men det går inte att förklara, hur mycket man än berättar i ord. Ingen kommer kunna förstå det jag bär med mig inom mig. Jag tror att man måste uppleva något liknande själv för att kunna förstå, om ens då.. för vi är ju alla olika individer och reagerar väldigt olika på händelser/situationer och vi bearbetar sorg, trauma etc. väldigt olika.

Så.. detta är vad jag ville dela med mig av. Jag har aldrig öppnat mig om detta till någon såhär förut, inte ens för min bästavän. Det finns väldigt mycket som jag fortfarande inte kommer kunna berätta om det här, men nu fick jag iallafall skriva av mig lite av något som har påverkat mig väldigt mycket. Förlåt om jag har skrivit lite rörigt eller kanske upprepat mig, men jag har försökt förklara/berätta så detaljerat som jag kan. Utan att totalt bryta ihop. Jag måste erkänna att jag behövt ta en och annan paus under den här texten. Det känns som om det finns väldigt mycket mer att skriva om, mer känslor. Men det får jag ta en annan gång. Men det känns ändå på något sätt skönt att skriva om detta. Jag har faktiskt alltid varit så rädd att skriva om det här, för att jag har varit så rädd att bli dömd. (Varför jag var så rädd vet jag inte, det var ju inte jag som gjorde fel.) så att jag äntligen vågar, är ett stort steg.

Och sedan vill jag också passa på att säga innan jag avslutar detta; Jag tog mig ur förhållandet. Jag lyckades. Och jag har vågat lita på kärlek igen, även om det har krävts lite jobb från både min & min partners sida. Idag mår jag mycket bättre, även om ärren alltid finns kvar. Men mitt råd, om du är i en sådan relation som jag var i då. VÅGA sök hjälp, kontakta polisen, familj, en vän, ring till kvinnojouren. Det kommer att bli bra, men du är den enda som kan förändra situationen som den är genom att söka hjälp. Om du är rädd för att han kommer göra illa dig ännu mer om du söker hjälp, så säg det till dom du ber om hjälp till! Om det inte finns någon i din närhet, säg till chefen, kollegan – vem som helst! Det handlar om DITT liv. & tro mig, ditt liv kommer inte att fallera för att du skiljer dig bort från honom. Även om han får dig att tro det. Han är expert på att manipulera dig, det är klart att han vill få dig att tro det! Även om ni delar hus, eller lägenhet – eller har barn – eller vad som helst ihop – SÅ är det INGENTING som inte går att lösa. Du måste bort från en sån giftig människa och sätta dig själv i främsta rummet. Låt INGEN någonsin få skada dig såhär. Och efteråt. Lova mig, PRATA om det. Sök hjälp hos en psykolog för att bearbeta detta, det är en trauma och det gör ont och det har säkert skapat sår i din själ. Men bearbeta det, våga ta tag i dessa känslor, även om dom är jobbiga.. du förtjänar att vara lycklig.

Jag ber till alla kvinnor där ute som varit/är som jag, HITTA styrkan. ♥

Jag postar några bilder på mig från då, dom här publicerade jag faktiskt och låtsades som om jag ramlat, eller något annat. Det väcker otroligt mycket tunga känslor att se dessa bilder och faktiskt tänka tillbaka på hur det var. Men det är en del av processen.

All kärlek till er. Kram 💔💔

115 kommentarer

  1. Hej Dessie. Såg det här inlägget ikväll och kände bara att jag var tvungen att skriva något. Känner igen mig så enormt enormt mycket. Mitt ex manipulerade och misshandlade mig psykiskt i flera år. Jag känner (kände) ditt ex och du kände mitt (Ehsan). Du och jag träffades några gånger i nyheter24’s lokaler tror jag. Nu kan jag bara tänka på att vi var fast i samma helvete båda två men vi visste inget om den andre. Tänk om vi hade kunnat mötas och våga prata om det.

    Så otroligt starkt att du vågar berätta om det du varit med om så här öppet. Ju fler sådana här historier jag läser desto mer inser jag att det jag var med om inte var mitt fel. Alla historier behövs.

    Jag öppnade upp om mitt helvete i höstas i samband med metoo. Bästa jag gjort, har läkt så mycket sedan dess. Hoppas att du känner samma efter detta inlägg.
    All styrka till dig! Och hör av dig om du skulle vilja prata eller så.
    Kram Filippa

  2. FY FAN!
    Kändes som att jag höll andan genom hela texten. Jag ör så ledsen att du behövt uppleva detta. Jag har läst fin blogg sedan innan du träffade honom. Vet precis vem du menar. Jag är äldre än dig ca 5 år och jag förstod inte.. Precis som du trode jag nig inte riktigt på den hör typen av ondska. Jag trodde blindt på dina förklaringar. Att skvallerbloggar ville svartmpla dig.
    Hade jag däremot läst din bligg från början idag.. då hade jag vetat. För tyvär har öven jag fått erfara den här typen av ondska. Vi är många. Tyvär. Usch vad äcklad jag är av honom och så stolt över dig som nu har laggt skulden där den hör hemma och alltid hört hemma. Så jävla starkt och bra. Detta var en del av din återhämtning! Så jävla bra rent ut sagt.
    Jag förstår att det kan va svårt att fälla honom idag. Efter så lång tid. Speciellt med tanke på vårt usla rättsystem när det kommer till sådant här. Därför avslutar jag med att säga att jag hoppas att han en dag har att göra med fel person och får vad han förtjänar och ALDRIG mer får möjligheten att göra detta igen.
    Detta är första gången någonsin jag kommenerar här. På så många år. Jag vill önska dig en lycklig framtid❤<3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *