Hollywood-style

Det var så länge sen som jag gjorde såna här kollage! Men det är ju så roligt, varför slutade jag? Hehe.. Det är ju ändå kul att få inspirera andra och dela med sig av olika stilar. Den här stilen som jag satte ihop tänker jag på Sofia Richie ni vet? Hon som är tillsammans med Scott Disick nu för tiden. Den här stilen gjorde jag iallafall med henne som ”inspirationskälla” det känns lite hollywood-style typ. ♥

 

SWEDEN – BARCELONA – MIAMI


God morgon hörrni! ♥

Hur mår ni? Nu var det några dagar sedan, men det har varit väldigt hektiskt så jag har inte haft tid att skriva och uppdatera er! =) Just nu så befinner jag mig i Miami, här är klockan 05:00 på morgonen. Jag sitter med en skål blåbär och dricker kaffe och tänkte plugga, jobba och blogga lite innan alla vaknar.

Man är fortfarande jetlagged och inställd efter Svensk tid så jag vaknar ju typ 04 här. Men det är perfekt, för då hinner jag plugga innan vi drar iväg och gör saker. Har varit i Miami i några dagar nu och innan dess så var vi i Barcelona! Har haft så sjukt kul dom senaste dagarna. Kommer berätta mer sen + visa er bilder. Vi har bland annat varit och sett Formula 1, och DET kan jag säga er var världens upplevelse! Så sjukt häftigt. Att få uppleva det påriktigt känns som en häftig grej att bocka av i checklistan på saker man vill göra. Det var ju tre dagars event, så det var ju kval och massor. Ni som kan lite om F1, ni kanske kan gissa att jag hejjade på Raikkanen (Vi finnar måste hålla ihop!) Han låg 2:a och körde på riktigt bra, tills hans motor gick sönder och han var ute. =( Men oavsett – SJUK upplevelse. Bland det roligaste jag gjort!

Jag hörde att det är bra väder hemma i Sverige? Här är det också riktigt fint, det känns ju som Thailands värme typ. När jag var här i vintras var det ju som svensk sommar, men nu är det varmt och skönt. Så jag har redan hunnit bränna mig och få blåsor på munnen (jippie!) men annars så! =D Jag ska försöka ta massor med bilder och försöka uppdatera er under hela resan så ni får se hur drömmigt det är här. Idag ska vi exempelvis dra ut med båten, då blir det nog riktigt fina bilder! – Systemkameran är med också så!

 

Hur jag håller motivationen uppe!

Något som jag vet är så svårt, är att hålla motivationen uppe. Så därför tänkte jag skriva ett litet inlägg om det.

Först och främst vill jag börja såhär; Alla människor känner sig trötta ibland. Även de bästa av de bästa gör det. Så om du går runt och tänker på alla andra som lyckas åstadkomma deras mål hela tiden och undrar ”varför har inte jag samma motivation” SE hit!

Jag vill säga såhär, du är inte ensam. Som jag sa, även de bästa av de bästa känner sig trötta ibland. Hur mycket man än trivs med det man gör, hur mycket man älskar det man gör. Ibland kommer det såna dagar. Det är NORMALT! Och det är okej att få låta sig känna så, så länge man inte går runt och jämt känner att man är less för då trivs man ju inte – då kanske det är dags för en förändring?

Jag trivdes ju inte med bloggen i slutet, jag kände mig allmänt trött/less nästan everyday. Efter tio år i branschen så ville jag byta riktning, och gjorde det. Jag minns hur rädd jag var, kommer jag klara detta? Kommer jag verkligen kunna komma loss och göra något annat? Man kliver ju ur sin comfort zone så det är klart att man velade länge om man verkligen vågade byta bana helt och stod kvar med något man då inte trivdes med, för det var ju min trygghet. Min inkomst. Jag borde egentligen bytt riktning tidigare för jag mådde ju inte bra. Men jag gjorde det!

MEN, för att hitta motivationen, hur gör man det? Hur tar man klivet, då?

Nyckeln är ju först och främst att hitta det DU vill göra. Så ställ dig de frågorna. Vad tycker du om? Vad skulle DU vilja jobba med? Det är helt fritt tänkande, och tänk inte ”det här går bort för det är omöjligt..det är ett mål som är alldeles för långt bort” Du ska INTE tänka så. Utan helt fritt. VAD vill DU göra?

Och lyssna på det här- Ingenting är omöjligt, anledningen till att jag väntade så länge med att satsa på det jag verkligen ville var för att jag tänkte så som jag nämnde ovan, det är omöjligt. Det kändes liksom så långt bort. Jag måste plugga upp mina betyg, det tar några år.. sen söka in till högskola, plugga där några år.. söka ett jobb att ha medans jag pluggar.. hur ska jag plugga när jag har Theo? osv osv.. Det var ju HELT fel tankesätt. Jag ville ju liksom hitta ”fel”och det grundades ju i min egna osäkerhet, för jag trodde väl inte på mig själv.

Jag visste ju vad jag ville jobba med. Så jag hade ett mål, det är en bra början. Jag vet vad jag vill göra, och jag har ett mål med det. Dvs = Studera till att bli en Fastighetsmäklare. När man vet vad man vill göra, så är det ju mycket lättare att se ett mål – och även vägen dit. Eller hur? Du blir envis, målinriktad. Dina vyar öppnas.

Har du ett mål, så kan du göra en plan. Hur når jag mitt mål? Det finns tusentals vägar till allt, kom ihåg det! Inte bara en väg. Som jag trodde med mina studier. Jag googlade runt, ringde runt, frågade vänner – jag gjorde allt! Tillslutet fick jag höra om en uppdragsutbildning som fanns, det hade jag aldrig hört talas om tidigare. Men om jag inte hade varit så jäkla målmedveten och envis om att hitta en väg dit, så hade jag nog aldrig börjat plugga. För det tankesättet jag hade innan, gav inte mig speciellt mycket hopp. Snarare tvärtom. Men har du ett mål, och kommer ihåg – att det finns HUNDRA sätt att nå sina mål så är det bara att försöka hitta den vägen! Vill du jobba på ett mobilföretag te,x men aldrig har haft ett jobb tidigare – och tänker då ”varför skulle dom anställa mig, jag har ju inget att visa på mitt cv.” Då finns det ju en miljard sätt att gå än bara ett sätt. Sök andra jobb som krävs mindre meriter och jobba dig upp, eller ring runt hos vänner om dom har någon kontakt du kanske kan försöka prata dig in hos, eller gör som jag gjorde – spela in en video och berätta om dig själv, dina mål och VEM du är och skicka in det till en arbetsgivare. Då kanske DU fångar upp dom ändå? Eller varför inte starta eget? Som sagt, det finns många vägar , långsiktiga men dom finns och ÄR där – men det handlar om en annan ”point of view” – dvs att försöka se det från andra synvinklar. Allt är möjligt, inget är omöjligt! Man behöver inte alltid meriter och betyg för att nå dit du vill. Och att försöka, det förlorar du inget på!

Jag hade ingen aning om hur man skickade ett cv, jag har ju aldrig behövt skriva det förut eftersom att jag drev eget bolag med bloggen och hade mina kontakter via bloggen. Jag satt i timmar och ba, nä det här funkar inte. Jag KAN inte skriva ett cv, jag får för det första inte ens fram något av det jag vill få fram, jag får inte fram min personlighet och jag tycker inte att mitt skrivsätt ger en rättvis bild om VEM jag är. Och det är ju det jag vill få fram, VEM jag är. Det finns ju faktiskt då en större risk att jag förlorar min chans att få detta jobb, för att jag ska följa ”sättet man brukar göra” genom att skriva ett cv. Aldrig! Så jag lyssnade på MIG själv, det jag kände var bäst. Så jag tog min webbcam, ställde mig och snackade i 10 minuter om vem jag är, vad jag brinner för, vad mina mål är etcetera. Och vet ni vad? =D JAG fick ju jobbet! =D Jag är SÅ glad att jag gjorde det som jag trodde på, vad jag tyckte var bäst för MIG. Jag hoppas ni förstår min poäng, vad jag vill komma fram till – KÖR bara! GÖR din grej, tro på dig själv och försök att se fler möjligheter än de som bara ligger framme synligt.. för det finns många fler!

När du har ett tydligt mål, en tydlig långsiktig plan – då kommer motivationen. Per automatik. Jag känner mig absolut trött vissa dagar, som nu när jag kuggade en tenta. Jag började ju böla och kände mig helt jävla värdelös. Men jag tappade inte motivationen för det. Jag tillät mig vara ledsen men sen så påminner jag alltid mig själv om mitt mål. Då vill jag bara jobba hårdare! och visst, jag kommer säkert möta fler dagar då jag känner mig värdelös och osäker på mig själv för att jag kommer säkert kugga fler tentor. Men jag låter mig ALDRIG glömma VART jag vill någonstans i livet, och jag vet.. att ingen kommer att göra något för mig, ingen kommer bygga upp det jag vill åt mig. JAG är den enda som kan ta mig dit. Då gäller det att ha fokus, struktur. Som nu när jag kuggade min tenta – då fick jag tänka, okej vad var det som gjorde att jag kuggade? Förmodligen hade jag inte lagt ner all den tid som jag hade behövt på den kursen. Då gör jag en förändring till nästa gång, då vet jag ju – jag behöver mer tid för att plugga. Då får jag strukturera om mitt schema så jag får in fler timmar för mina studier, till exempel! 

Så det gäller att verkligen ha ett mål och verkligen komma ihåg det. Samt att verkligen INTE ge upp för att det inte går som man vill. Det finns ju faktiskt fakta på det, de som faktiskt har lyckats – de var de som INTE gav upp efter 9e försöket. Dom försökte en gång till – och då SATT DEN! Alla misslyckas ibland, så är det: men vet ni vad, vi lär oss varje gång vi misslyckas. Och då är det så viktigt att försöka ha kontroll på sina känslor, sin hjärna. För när det blir så, är det lätt att man tappar fokus och kommer in i ett annat tänk. Kontroll people, självkontroll. Det är också en nyckel till det. För kan du kontrollera din hjärna, dina feelings till att tänka rationellt, se ditt tydliga mål så kommer du nå dit. VARFÖR skulle du inte nå dit? Om du inte försöker och försöker om och om igen. Varför skulle du inte lyckas då? Om du lär dig varje gång av dina misslyckanden, blir bättre varje gång.. Det säger ju sig självt – du blir bättre och bättre för varje gång. Så ge inte upp. Just Do it!

Ingen är mer speciell än någon annan, vi alla kan. Det handlar bara om hur vi väljer att tänka. Jag tror på dig. På er. Kan dom , kan vi! Kan jag, kan du! Kan du, kan jag! 

Din drivkraft kommer ifrån ditt mål, kom igåg det. Har du ditt mål, då kommer drivkraften och motivationen. DU KAN!♥️ Om du VILL. ♥️

 

VECKANS…

VECKANS KÄNSLA: Resfeber… stressad, men annars rätt happy.

VECKANS BÄSTA: hmm flera bra saker just nu! Först att jag ska hänga massor med Theo är såklart det allra bästa, sen så har jag ett kul möte idag som förhoppningsvis blir bra! + såklart att jag drar till Barca och Miami nu!

VECKANS SÄMSTA: Denna resfeber/ångest att resa bort från Theo. Han är visserligen hos pappa då så han ”märker” väl inte av det men får alltid sån ångest av att resa bort utan honom.

VECKANS SERIE: Jag har typ aldrig tid att kolla på film eller serier längre. Jag och min kille har bokstavligen kollat på film 3 gånger ihop. Vi har ändå varit tillsammans i 8 månader. You get the point…

VECKANS YTLIGASTE:Hmm… 

VECKANS INKÖP: Ska bara köpa lite nytt smink, annars så shoppar jag inte så mycket längre som förut.

JUST NU: Jobbar jag.. och börjar bli hungrig. Vad ska man äta idag?

DAGENS PLANER: Wörk wörk, möte, wörk och sen göra något kul med Theo. Tips?

HELGENS PLANER: Barcelona!

En bild från i helgen på härliga Amanda och mig! Vi satt i solen, drack vin och åt sushi. Lajf <3

 

Bra start på dagen!

God morgon bloggen!

Såhär startade jag min morgon 06.00 imorse. Just nu så sitter jag på kontoret, jag har ju ett eget kontor i Hammarby Sjöstad som jag sitter i när jag inte sitter på jobbet i Vasastan hos Fastighetsbyrån. Har varit här sedan 07, skönt att börja morgonen så tidigt och se solen tidigt på morgonen! =) Nu är det ju så fint väder också så man vill ju starta dagen så tidigt asp. <3

Jag har suttit och mailat lite nu på morgonen, och ska nu hitta lite inspiration på vårt Fastighetsbyrån instagram konto. Det som är så kul att få jobba med det är att få lägga upp en massa inspiration på vackra lägenheter som vi har ute! Jag får själv så mycket inspiration till drömlägenheter jag vill köpa i framtiden, hur jag vill inreda etcetera. <3 Förutom lägenheter som vi har ute så lägger vi även upp annan inspiration som tips på restauranger i de stadsdelarna och lite annat roligt. Jag tycker ni borde kika in där och följa! Te.x om du är i Stockholm och vill hitta på något kul så finns det ju massor med alternativ där som vi lagt upp. Ni får gärna komma med tips/råd om det finns något ni önskar vi delar med oss där också! =) @Fastighetsbyran_stockholm heter kontot!

Förutom det så ska jag plugga också, just nu så läser jag Förhandling & Dialogkonst samt så har Göken precis börjat (Juridisk översiktskurs) dock så är Göken en ganska lång kurs med tanke på att den är på 15 hp. Den kursen jag är lite stressad inför är förhandling och dialogkonst för den har jag tenta på om knappt tre veckor! Dock så hade jag en dugga på den nu i veckan som jag faktiskt blev godkänd på, så det känns ändå okej. Men utöver det så har jag en omtenta som jag ska plugga till också. Jag kuggade Fastighetsförmedling introduktion – men det är bara att göra om och göra rätt!

Hur ser eran dag ut?

 

En liten catch up!

Eftersom att det var så länge sedan som jag bloggade så tänkte jag göra en liten kort ”catch up” så ni har lite koll på vad som har hänt sista tiden! =D Sen får ni gärna fråga om det är något som ni vill veta! känns ju svårt att blogga om livet om ni inte har koll på vad som har hänt sista tiden haha.

1.Jag har en pojkvän sedan 8 månader tillbaka. ♥

2. Jag ska bli sambo igen! I höst flyttar vi ihop till en nyproduktion (bostadsrätt!)

3. Jag pluggar till Fastighetsmäklare. Kämpar på, det är tufft – MEN KUL!

4. Jag drar utomlands nu i veckan —> Barcelona & Miami! Äntligen lite vacay!

5. Jag fick ju jobb på bästa Fastighetsbyrån! Då var jag kundkordinator och nu jobbar jag med innerstan’s sociala medier. Så himla kul!

6. All kropphets som jag haft när jag var yngre ungefär hela min uppväxt har jag äntligen blivit väck med!

7. Jag känner mig mycket mer trygg och självsäker nu än vad jag var när jag precis avsluta bloggen.

8. Jag har utvecklats en hel del och hoppas att jag kan få dela med mig av det här på bloggen!

9. Theodore har jag varannan vecka, och allt funkar jättefint där. ♥ Han är 4 år nu, pratar för fullt, är väldigt egen bestämd liten herre. Men världens gosigaste som har ett hjärta av guld. <3 Så liten, men så klok!

10. Separationen med S har gått väldigt bra, det var ju snart 2 år sedan vi separerade. Men vi har väldigt god relation idag och det är jag väldigt glad över!

Annars har det väl inte hänt så mycket sista tiden..? Haha eller ja, det kan väl räknas som mycket att jag bytte bana, började plugga,började jobba på världens bästa jobb, skaffat en fin kille som jag känner mig trygg med och blir sambo snart! Men utöver det, så rullar allt på som i vanlig ordning! 😀 ♥ Jag mår faktiskt väldigt bra nu, jag känner att saker och ting har blivit väldigt bra sen jag tog vissa beslut och det känns som om allt går i en bra riktning. ♥

 

6 Maj 2018

Hej, hej och hemskt mycket HEJ! ♥

Först och främst så vill jag säga STORT tack för all fin respons på mitt känslosamma inlägg. Det betyder jättemycket verkligen. Jag har fått så mycket fina mail och meddelanden på facebook, instagram etcetera. Ni är så fina. Jag hoppas också att jag kanske fick vara en hjälpande hand för någon som varit i samma situation. Jag hoppas såklart ingen någonsin behöver uppleva det jag fick uppleva. Men iallafall, finns inte ord för min tacksamhet för ert stöd. ♥

Men nu har jag lite andra roliga nyheter jag vill berätta! Jag har bestämt mig för att börja blogga igen, jag får se i vilken takt det går och hur hårt jag kommer att satsa. Men jag kommer iallafall att börja dela med mig mer nu, så om ni vill så får ni gärna kika in lite oftare och kanske slänga in någon kommentar då och då! Jag har ju sett att det är en del som fortfarande besöker bloggen, så det känns ju roligt. ♥ Det kliar i fingrarna nu, och jag måste faktiskt erkänna att jag har saknat skrivandet. Dessutom har jag blivit tilldelad en ny tjänst på jobbet som gör att jag har mer tid nu också – vilket känns bra! =)

Förövrigt rullar allt på som vanligt, Theo mår bra. ♥ Stor pojke nu, han är hela 4 år! <3 Och jag pluggar fortfarande till mäklare, tidsplanen är att jag är klar mars 2019 (då får ni höra av er till mig om ni behöver hjälp! =D ) och min nya tjänst som jag har fått då, vad är det? Jo jag har nämligen fått äran att bli chef över Fastighetsbyrån Innerstans sociala medier. Ni hittar vårt instagram konto på Fastighetsbyran_Stockholm så in och följ! =) Så det känns jättekul, och jag har mer flexibelt arbete då också. Därav att jag har lite tid till att blogga då & då. =)

Men vad säger ni, ska vi kicka igång bloggen igen då? =D

 

Ett steg framåt i en bearbetningsprocess…

Jag vill börja detta inlägg med att berätta att detta kommer att vara och är det mest personliga som jag någonsin delat med mig av. Det är även en av de mest traumatiska upplevelserna som jag har känt både skam, skuldkänslor och sorg över i många år. Det är även något som jag än idag, år 2018 inte har klarat av att bearbeta helt. Jag har kommit en bit på vägen, men det är tyvärr väldigt en väldigt kort bit av den långa processen som det krävs för att kunna bli hel igen. Att jag idag, för första gången faktiskt väljer att skriva min egen berättelse av detta, och inte svar på konstateranden eller försköningar av sanningen är som en bekräftelse för mig själv att jag faktiskt, är redo att gå vidare. 

Först och främst så vill jag också inleda detta med att snälla, skuldbelägg inte min familj eller vänner för att inte ha varit närvarande. För det var dom. Hur min process i det hela har utspelat sig och mitt stöd från vänner & familj är något jag utesluter i denna berättelse, för det är inte syftet med det jag berättar. Sedan vill jag också berätta att det är oerhört svårt att som vän, familjemedlem etc. att kunna verkligen förstå/veta vad som händer bakom stängda dörrar, oavsett hur tillgänglig man är, hur mycket engagemang man än lägger i en person. Vill man dölja något,så som jag gjorde – så går det att dölja från vem som helst. Jag gjorde allt för att ingen skulle få veta vad jag gick med om. Jag hittade på storys, visade mig, träffade familj/vänner, skrattade osv osv. Ingen kunde märka det jag gick igenom, inte ens om man kollade djupt i mina ögon. Jag var så bra på att ljuga om sanningen att jag till & med ljög för mig själv. Inte ens jag själv förstod vad som faktiskt skedde. Än idag har jag nog inte förstått allt som skett, en del av det eftersom att min hjärna gått in i ett sorts försvarsläge och faktiskt förträngt många händelseförlopp att jag faktiskt inte minns, även om jag försöker att minnas. Så var det även då, min hjärna sorterade ut det och raderade mycket av det som hände där & då. Hade min hjärna inte gjort det, så vet jag faktiskt inte om jag har överlevt idag. Med tanke på de små händelseförlopp & minnen jag faktiskt har kvar och hur hårt dom har tagit på mig, hur mycket det har förändrat min syn på saker och ting samt skapat oerhört med komplikationer i relationer för mig så är jag tacksam över att min hjärna fungerar så.

Anledningen till att jag berättar om detta just nu, just idag är för att för stunden så läser jag en kurs som heter Kommunikation & Etik. I den kursen handlar det mycket om psykologi, och en del av kursens innehåll så är det bland annat mycket kring traumatiska upplevelser, sorg, sorgbearbetning samt bortträngning i krissituationer. I nästan varje del av detta så har jag relaterat och tänkt oerhört mycket tillbaka på mina egna känslor och erfarenheter. Hela den här kursen har väl väckt allmänt mycket känslor i mig. Och det fick mig att vilja skriva och berätta om det. Jag har under sista månaderna börjat prata mer och mer om det jag fick uppleva och kände nu då att det känns som ett bra tillfälle att faktiskt dela med mig om det här nu när jag känner mig redo. Jag vill att ni, mina fantastiska följare ska läsa det jag har varit om, och jag hoppas att jag kanske.. kanske får hjälpa någon annan som varit, eller kanske är i den situation jag var i. Jag hoppas att jag kanske kan få vara den pelare för någon där ute, som jag önskade att jag hade att luta mig mot då. Jag ville ju som jag skrev tidigare, absolut inte dela med mig om detta till någon. Men jag letade ofta på internet minns jag, efter något eller någon som berättade att dom varit i samma situation som mig. Jag önskar såklart att ingen varit eller är där jag var, men att bara få känna att man inte är totalt ensam – även om man inte vill dela med sig till familj & vänner, skulle kännas som ett hopp. För då kan dom komma sig ur, då kan ju även jag. Och kanske kunde man läsa om hur man tar sig ur en sån osund situation. Det är lättare sagt än gjort att ”be om hjälp” när man är där jag var. För man vill inte, av skam. & Ingen kommer ju ändå förstå ändå, vad det är man verkligen går igenom så varför ska man ens dela med sig då? Och vad händer med mig om jag faktiskt ber om hjälp, tänk om han får veta?

Ni kanske förstår var detta leder någonstans… Han. Vi går tillbaka till när jag var 16 år gammal. För att förtydliga, detta inlägg handlar INTE om min sons pappa. Detta handlar om min andra pojkvän.

Jag var 16 år. Glad liten sprallig tjej som var nyfiken på livet. Jag hade aldrig haft några större problem med relationer tidigare, tillit till andra människor var aldrig ett problem. Jag hade faktiskt aldrig någonsin ens känt på ångest. Jag trodde inte ens att ångest existerade, även om jag visste att min syster led av ångest sedan 12 års ålder. Men min hjärna har alltid haft så lätt för sig att bara ”rensa” bort negativitet och fokusera på det positiva. Skaka av mig det liksom. Även om jag hade varit med om saker som såklart gjort mig ledsen, som att mina föräldrar skildes, eller som när min första pojkvän inte var speciellt schysst mot mig. Men jag var liksom ”en sån tjej” som alltid var glad och positiv. Även om jag hade mycket känslor. Men gud, jag minns såväl hur jag försökte förstå min syster som led av ångest – men min hjärna fick liksom inte ihop det. Hur kan en hjärna ens fokusera så mycket på negativitet, hur kan man ens tillåta det?

Men ack.. om jag bara visste hur det året skulle förändra min syn på ångest senare, föralltid.

Om vi ska gå extra djupt i detta, så börjar det nog när mina föräldrar skildes och min pappa flyttade timmar bort från Stockholm pga bostadsbrist. Vi träffades allt mer sällan och tillslut så träffades vi knappt aldrig. Det tog nog mer på mig än vad jag ville erkänna, men det ledde iallafall till att jag sökte mig till äldre människor. Inte medvetet, men jag sökte liksom efter någon form av ”trygghet” hos en man. Inte alls ovanligt om man saknar sin pappa, att man gör något sånt. Man söker sig till en ”fadersgestalt” och nej, det var inget jag insåg då. I vilket fall så började jag under den perioden (år 2010 tror jag att det var.) jobba med en 25 årig kille som jag sedan kallade min chef. Han var som en ”manager” till mig. Allt fungerade bra, vi jobbade ihop och han var en väldigt snäll/fin kille i början. Efter några månader, ung som jag var så började jag tycka den är ”chefen” var lite charmig. Jag blev lite charmad över hans livsstil som bestod av fina restauranger, shopping etc. En vad jag ville kalla det då – ”vuxen, lyxig livsstil” Han var ju vuxen, han levde väldigt gott. Såklart så var det väldigt spännande i mina ögon. Han var ju väldigt snäll också, så det är klart jag fick upp mina ögon lite. 16 åriga lill-tjejen som drömde om att bli vuxen såg bara hur bra detta kunde bli.

Vi började iallafall träffas, i smyg såklart. Han var ju 10 år äldre än mig, så vi höll det väldigt väldigt hemligt. Det var som jag hade visualiserat från början. Han bodde i en fin lägenhet i Vasastan, som jag snart ”flyttade” in i (sov där var och varannan dag.) vi gick ut och åt på lyx-restauranger varje dag (tänk er för 16 åriga jag, som aldrig ens hade varit i närheten av såna restauranger tidigare tyckte ju detta var så coolt!) Samtidigt så var han min chef, så både han & jag under den tiden tjänade en jävla massa pengar. Ja, men det var väldigt ”fint” utåt sett. Men det varade inte länge, tyvärr.

Han började bli kontrollerande, det kom som ett blixt nedslag. Hans personlighet ändrades totalt. Jag vet inte vad det var som förändrade honom, det faktum att han faktiskt var alkoholist (vilket jag inte förstod innan, men att dricka en box vin varje dag som han gjorde förstår jag ju idag inte faller under det normala.) gjorde nog inte saken bättre iallafall. Men en dag, så stod han bara där. Full, och höll för ytterdörren och tillät mig inte gå ut och träffa mina vänner.

Det ena ledde till det andra, först blev han kontrollerande, sedan blev han oerhört svartsjuk, det ledde till att han bråkade konstant och fick totala utbrott, som i sin tid eskalerade och ledde till ett slag i väggen. Ett slag närmare mig. Sedan blev jag, 16 åriga lilla Dessie hans personliga boxningspåse. Alltså, kan vi bara ta en titt på den här bilden och se hur jag såg ut den här perioden. Hur liten jag var, hur ung jag var, hur oskyldig jag faktiskt var… Och jag postar den här bilden så att ni bara kanske får en liten syn & känsla.. att det var faktiskt ett barn som fick genomlida det här. Jag var inte ens färdigvuxen i kroppen eller ansiktet… Eller i hjärnan.

Denna bild tog han faktiskt på mig, i hans lägenhet där i Vasastan.. Ni ser ju hur liten jag var. Och han var en vuxen man, som utnyttjade mig på alla plan. Jag vill bara säga till er att när man är så ung som jag var då, då tänkte man inte rationellt. Jag var inte färdigutvecklad, varken i kroppen men heller inte i hjärnan. Jag var otroligt otroligt naiv då och litade på varenda människa jag träffade. Speciellt en människa som jag hade jobbat med tidigare, jag hade INTE ens en enda liten tanke på att det som hände mig – ens skulle kunna ske. Man tänker inte så, speciellt inte när man är ett barn. Bara det att jag var ett BARN, säger väldigt väldigt mycket att jag var rätt maktlös i den situationen och kunde inte göra mer än vad jag försökte göra där & då. Därför satt jag kvar i den psykiska & fysiska misshandeln varje dag. Dessutom så kan jag berätta för er att jag hade där & då haft sex med en kille tidigare, som var min förra pojkvän som var i min ålder. Jag vill bara säga, att ni kan ju själv tänka hur en vuxen man med såna psykiska problem behandlade mig i den kategorin också.. Jag vill inte ens gå in på det.. Usch, jag får uppstötningar och en sån brinnande känsla i mitt bröst bara jag pratar om detta. Det är som en äcklig ångest som kryper sig upp och vill ut när jag tänker på det.

Fyfan, så jävla äckligt alltihopa. Vill bara bryta ihop när jag tänker på det.. Men samtidigt så vill jag berätta. Så jag försöker lite till..

Som sagt, så har jag förträngt oerhört mycket. Detaljer, och mycket av själva händelseförloppen i sig. Men jag minns så väl små bilder i huvudet av hur han står över mig och jag ligger ihop krupen på golvet och gråter efter min mamma. Jag minns också när jag hade låst in mig i badrummet och gömt mig under handfatet och bad till gud att jag skulle överleva, samtidigt som han slog sönder badrumsdörren med knytnävarna för att kunna komma in och slå ihjäl mig. Jag minns knappt hur han ser ut idag, för det har jag också förträngt. Men jag kommer aldrig, någonsin att glömma hans fula, äckliga ansiktsuttryck som han gjorde när han vart sådär. Det går inte att glömma, jag tror att jag aldrig någonsin kommer att glömma det. För varje gång han vart sådär arg, så skakade han och ögonen blev svarta, sedan så tryckte han alltid sitt ansikte så nära mitt som möjligt och skrek.. innan han slog mig, blå och blodig.

Han låste in mig i vår lägenhet. Han slog mig var och varannan dag. Han tvingade mig göra saker jag inte ville. Ni förstår nog.. Jag trodde, helt ärligt att jag skulle bli mördad av honom, att det skulle bli mitt slut. Varje gång han slog mig, så visste jag att nu, nu händer det. Nu finns jag inte mer. Men jag vaknade upp, efter att ha däckat av slag flera gånger. Och jag minns varje gång, efter att jag vaknat och han hade lugnat ner sig timmar senare.. då kröp jag alltid ner i sängen som en liten liten boll under täcket, sedan grät jag så tyst som en mus så han inte skulle höra mig.. tills jag somnade. När jag vaknade dagen efter så var allt oftast ”glömt” (för hans del) han var sitt vanliga trevliga jag, som ordnade med frukost på sängen för att vara lite ”extra” snäll eftersom att han hade spöat på mig kvällen innan. Så gjorde han alltid, varje gång han hade slagit mig trasig så var han ”extra” snäll dagen efter. Tills han blev arg igen..

Jag levde i sånt jävla levande helvete då. Jag kunde inte och ville inte be om hjälp, jag var så jävla rädd att han skulle döda mig då. För det var exakt det som han sa. Men om ni bara visste hur jag drömde och bad om att någon skulle hjälpa mig och fly därifrån varje dag. Det var inte så lätt att bara dra hem till min mamma och göra slut heller.. För det första så lät han mig inte ens få en sån chans att kunna ”fly” dessutom så hade han hela min blogg & mina pengar samt min inkommande lön varje månad eftersom att han var min dåvarande chef , så han hade även det som en hållhake på mig. Sen så är det mycket lättare sagt än gjort att lämna någon sådär också, han manipulerade mig samtidigt till att jag aldrig kommer klara mig i livet utan honom, och efter att han hade slagit mig och gjort illa mig så skulle han alltid ”ta hand om mig” på ett sätt att i det sinnestillståndet jag var då så hade jag ingen som slags känsla av trygghet, och inbillade mig att han var min enda trygghet då. Jag blev totalt manipulerad. Så förutom den fysiska misshandeln så fick jag även höra hur värdelös, äcklig jag var, hur jag aldrig skulla lyckas med något i livet, hur jag var så ”förstörd” sedan innan och hur han ”bara hjälpte mig” och ville mitt bästa.. Usch, jag minns dom orden så väl. Ville mitt bästa…

Varje dag skämdes jag över blåmärken på kroppen. Ibland gick jag även runt med fläskläpp och blåtiror i ansiktet. Jag minns hur skvallerbloggar etc, började spekulera att jag blev misshandlad i min relation, hur jag verkligen verkligen försökte dölja och skratta bort det.. Jag försökte ju vara så stark hela tiden. Ingen fick veta. Jag hittade på storys att jag hamnat i fyllebråk, ramlat, och så vidare. Men egentligen, så var jag fast i en relation där jag blev misshandlad, nästan varje dag. 💔💔

Det jag var inne på tidigare, med ångest. Att jag inte trodde att det existerade förut, hur mycket jag än ödmjukt ville förstå min syster. Minns ni att jag skrev det i början..? Ordet ångest gav mig en hel ny innebörd efter detta kan jag iallafall berätta för er. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma person som jag var då, igen. Allt på grund utav att en människa, tog sig friheten till att lägga ärr i mitt inre, i min själ. För det är exakt vad detta har gjort med mig, det har satt sig väldigt djupa ärr i min själ efter detta.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma första gången jag fick uppleva ångest. Ångest, som jag inte ens trodde existerade.

Jag låg i sängen, hemma hos honom. Det hade varit en ”bättre” dag, han hade inte fått utbrott på mig eller slagit mig. Och så skulle jag sova.. Och så minns jag hur jag helt plötsligt vaknade, mitt i natten och skrek. Grät. Det gjorde så ont i mitt bröst, i mitt hjärta. Alltså ren, fysisk smärta. Som en kniv som vrids om. Jag fick svårt att andas, och hela min kropp blev tung. Jag bara grät och skrek efter min mamma. Jag kunde inte sluta, även om jag försökte. Det gick inte. Han försökte trösta mig, men det gick inte. Det var som att jag var paralyserad i gråt. Den känslan, den glömmer jag aldrig någonsin. Jag minns hur jag efter några timmar och jag äntligen blivit lugn frågade han, ”varför känner jag såhär? Varför började jag gråta helt plötsligt?” då kunde jag såklart inte koppla min ångest, den känslan – med misshandeln. Men idag så förstår jag ju varför jag mådde som jag mådde då.

Sen dess så har ångest mer eller mindre blivit en ”normal” känsla för mig. Periodvis får jag en känsla av ångest, oförklarliga känslor av uppgivenhet, sorg och en blandning av ”äckel” känslor. För stunden så tänker jag oftast inte rationellt, till vad det är som triggat min ångest. Men i efterhand, när jag börjar tänka rationellt så märker jag blir extremt triggad när jag närmar mig kärlek, om ni bara visste hur mycket komplikationer detta har skapat i relationer för mig, speciellt när det kommer till kärlek. Jag är extremt svår att ha och göra med, jag går upp och ner, allt från att känna massor till att jag stänger av mina känslor och blir totalt iskall om jag känner att det blir minsta jobbigt, till exempel ett tjafs eller liknande. Min pojkvän som jag har idag säger att jag blir icecold i stunder, och han frågar mig alltid varför. Jag kan liksom inte riktigt förklara för honom varför, även om jag vet att det är min hjärna som stänger av all form av känslor stundvis för att jag blivit formad så, av mig själv i en sorts försvarsmekanism för att kunna överleva. Min ångest blir därför väldigt triggad speciellt när jag lär känna någon ny, och man ska bygga en relation och det krävs från min sida att ha tillit till personen. Det är så jävla svårt, men något jag jobbar med så sjukt mycket med.

Jag kan också bli enormt triggad om någon pratar om fysisk/psykisk misshandel i relationer, min ångest blir också triggad om jag ser bilder från den tiden, eller om jag kanske går/upplever något som jag upplevt med honom, även om det inte var en dålig sak då. Men allt som relaterar till den perioden i mitt liv,honom och det triggar min ångest. Men sedan kan jag även bara få ångest känslor ”från ingenstans” och börja tänka på det jag upplevt även om det inte är något speciellt som triggat det. Ibland när jag får en sån ”vision” eller vad jag nu ska kalla det, så stannar jag alltid upp och blir som helt förstenad. Sedan börjar min hjärna snabbt ”byta” ämne och så skjuter jag ifrån det. Det är därför jag blivit så bra på att skjuta ifrån känslor när det blir ”för mycket” för mig att hantera (tex ett tjafs med pojkvännen) då byter min hjärna ämne, jag stänger av och blir helt off.

Det har såklart ändrat och format mig på många andra negativa sätt, och jag tror inte att det går att ens beskriva eller förklara tillräckligt vad en sån här upplevelse kan göra med en. För än idag så vet jag inte hur detta har format mig, utan jag lär känna mig själv hela tiden och inser och minns fler och fler saker och nu när jag har vågat börja tänka på detta mer så bearbetar jag ju det mer, och med tiden så kanske, förhoppningsvis lyckas jag laga mig själv från det här. Men det är så äckligt, och så hemskt hur mycket det här förändrade mig. 💔 Det är jag mest arg över. Att den glada, spralliga lilla Dessie försvann där och då. Att jag fått så mycket stress, ångest och problem i andra sammanhang än idag på grund av det. Att jag än idag kan få en blixt från klar himmel och börja gråta av det som hänt, nej det är jag så arg över.

Och det jag också är så ledsen över är att jag önskar så mycket att jag kunde förklara tillräckligt för människor i min närhet om hur det här påverkat en, så att dom förhoppningsvis har en förståelse för när jag ibland blir som jag blir på grund av det här. Som tex. när jag stänger av. 💔😣 Men det går inte att förklara, hur mycket man än berättar i ord. Ingen kommer kunna förstå det jag bär med mig inom mig. Jag tror att man måste uppleva något liknande själv för att kunna förstå, om ens då.. för vi är ju alla olika individer och reagerar väldigt olika på händelser/situationer och vi bearbetar sorg, trauma etc. väldigt olika.

Så.. detta är vad jag ville dela med mig av. Jag har aldrig öppnat mig om detta till någon såhär förut, inte ens för min bästavän. Det finns väldigt mycket som jag fortfarande inte kommer kunna berätta om det här, men nu fick jag iallafall skriva av mig lite av något som har påverkat mig väldigt mycket. Förlåt om jag har skrivit lite rörigt eller kanske upprepat mig, men jag har försökt förklara/berätta så detaljerat som jag kan. Utan att totalt bryta ihop. Jag måste erkänna att jag behövt ta en och annan paus under den här texten. Det känns som om det finns väldigt mycket mer att skriva om, mer känslor. Men det får jag ta en annan gång. Men det känns ändå på något sätt skönt att skriva om detta. Jag har faktiskt alltid varit så rädd att skriva om det här, för att jag har varit så rädd att bli dömd. (Varför jag var så rädd vet jag inte, det var ju inte jag som gjorde fel.) så att jag äntligen vågar, är ett stort steg.

Och sedan vill jag också passa på att säga innan jag avslutar detta; Jag tog mig ur förhållandet. Jag lyckades. Och jag har vågat lita på kärlek igen, även om det har krävts lite jobb från både min & min partners sida. Idag mår jag mycket bättre, även om ärren alltid finns kvar. Men mitt råd, om du är i en sådan relation som jag var i då. VÅGA sök hjälp, kontakta polisen, familj, en vän, ring till kvinnojouren. Det kommer att bli bra, men du är den enda som kan förändra situationen som den är genom att söka hjälp. Om du är rädd för att han kommer göra illa dig ännu mer om du söker hjälp, så säg det till dom du ber om hjälp till! Om det inte finns någon i din närhet, säg till chefen, kollegan – vem som helst! Det handlar om DITT liv. & tro mig, ditt liv kommer inte att fallera för att du skiljer dig bort från honom. Även om han får dig att tro det. Han är expert på att manipulera dig, det är klart att han vill få dig att tro det! Även om ni delar hus, eller lägenhet – eller har barn – eller vad som helst ihop – SÅ är det INGENTING som inte går att lösa. Du måste bort från en sån giftig människa och sätta dig själv i främsta rummet. Låt INGEN någonsin få skada dig såhär. Och efteråt. Lova mig, PRATA om det. Sök hjälp hos en psykolog för att bearbeta detta, det är en trauma och det gör ont och det har säkert skapat sår i din själ. Men bearbeta det, våga ta tag i dessa känslor, även om dom är jobbiga.. du förtjänar att vara lycklig.

Jag ber till alla kvinnor där ute som varit/är som jag, HITTA styrkan. ♥

Jag postar några bilder på mig från då, dom här publicerade jag faktiskt och låtsades som om jag ramlat, eller något annat. Det väcker otroligt mycket tunga känslor att se dessa bilder och faktiskt tänka tillbaka på hur det var. Men det är en del av processen.

All kärlek till er. Kram 💔💔

 

20 Mars 2018

Hejsan allihopa! 🙂 Ni undrar säkert över hur allting har gått, ja hur gick operationen egentligen? Vad hände med mina cellförändringar? Hur går det med plugget då? Och hur mår Theodore? Ja, vi kan ju konstatera att det var ju ett tag sedan som jag skrev här inne. Men jag måste erkänna att det kliar i mina fingrar då & då. Jag vill ju bara skriva av mig precis som förr! Men när ska man ha tiden är då frågan? ”Jo men, avsätt tid för detta” kan man ju säga då.. Så svårt borde det väl inte vara? – Absolut, om det hade varit i hög prioritet. Men det finns ju så mycket annat som jag prioriterar min tid till. Ja, just nu iallafall. Senare i framtiden kanske man har mer tid att lägga för att skriva av sig lite. Men sedan kan man (jag) ju tycka att då & då borde jag väl ha lite tid för att skriva av mig här lite.. Men då vill jag faktiskt bara skriva av mig, inte förvandla min blogg till någon plastic fantastic world igen med ytliga inlägg om vad som är hett & inte.  Då försvinner ju liksom tanken med bloggen.

Men hörrni! Ska vi börja med att bara kort berätta lite om hur livet ser ut nu då!? Först kan vi ju börja med mina cellförändringar. Dom är tyvärr fortfarande kvar. Jag hade en tid inbokat för operation, men samma dag så blev den uppskjuten till Maj. Så tyvärr har jag inte mycket mer information gällande den biten. Dock så tänker jag inte på det lika mycket längre som jag gjorde i julas.. och känner mig inte lika ledsen över det, för hade det varit dödsallvarligt så hade dom inte skjutit upp operationen ända till maj, eller hur? Måste resonera rationellt..

Hur går plugget & jobbet då? Jo, jag studerar i högt tempo. På 16 månader ska jag bli färdig mäklare, det betyder att jag har ungefär 1-2 tentor i månaden MINST. Det är stora kurser också. Hittills har jag läst Fastighetsförmedling introduktion samt Extern redovisning & just nu för stunden så läser jag kommunikation & etik samt Ekonomistyrning. Förra fredagen hade jag tentamen på Extern redovisning, så jag går ivrigt runt och inväntar svar på den.. Jag hoppas att jag klarar den – såklart. Men jag har inga förväntningar. Jag läser, går på lektioner och lär mig så mycket jag kan och gör så gott jag kan på tentan. Men jag har den inställningen att; Kuggar man, så är det bara att plugga på och göra om den. Inte mer än så. Jag försöker tänka så för att inte lägga för hög press på mig själv som ja vet att många gör när dom pluggar. Vissa till & med sätter så hög press på sig själva att dom ger upp för att dom kuggar en tenta, men då grötar man in sig för mycket i problemet istället för att lösa det. Det gör ju ingen skillnad för att man går runt och gnäller på att man kuggade den, eller hur? Det är bara att ladda om och köra på! =) Jag har dessutom redan rätt hög press på mig själv genom att jobba 80%-100% , plugga 100% och där ska jag också hinna vara en bra mamma, partner, och vän/familjemedlem så att gröta in mig om jag skulle kugga en tenta gör inte mig bättre. Allt jag kan göra är att leva i nuet, göra det jag ska, plugga och kötta på tentona. Inte oroa mig för mycket i onödan, då försvinner fokuset på det jag faktiskt ska fokusera på.

Men utöver allt med plugg och det så har jag faktiskt fått en ny härlig tjänst på mitt jobb (Ni minns väl att jag jobbar på en mäklarbyrå) som kräver mycket mer ansvar än det jag har haft hitills. =) Så det känns väldigt STORT och kul att jag har fått den chansen! Jag kommer att gå ut med det sen här på bloggen & instagram när allt är klart, men först så ska jag presentera min vision för alla franchisetagare för alla innerstadskontor. (Gaaaah! *glädje*) Det känns (”lite”) nervöst såklart, men vilken boost det är att få en sån chans! och vilken egoboost jag kommer att få om jag lyckas presentera min vision på det sättet som jag har visualiserat mig i huvudet hur allt ska gå, hela händelseförloppet, reaktionerna m.m. Men det får vi se då! Så det känns kul, men förstår ni då att jag har mycket bollar i luften just nu? =D

Theodore mår också bra <3 Jag har sett att jag fått lite frågor på bloggen & instagram om honom, bland annat var en fråga om jag fortfarande har min son. Och det är väl SJÄLVKLART att jag har det, min son är det största jag har i mitt liv och han är ALLTID PRIO ETT, varken studier eller jobb går före honom. Jag har valt att vara mamma, då är att vara mamma min högsta prioritet och det är därefter jag planerar mitt liv. Inte min roll som mamma efter mitt liv. Däremot så är han ju hos sin pappa varannan vecka nu och jag gillar inte direkt att dela med mig om honom på bloggen/instagram eftersom att det känns väldigt privat (som jag berättat tidigare) så det är anledningen till att ni inte får så mycket uppdatering där. =)

Nåväl! Nu har ni fått lite kort uppdatering om hur saker & ting ser ut nu för tiden. Jag ville faktiskt skriva ett helt annat inlägg, det var faktiskt därför jag ens faktiskt satte mig och började skriva här på bloggen igen men kände att jag måste ju ge er en quick uppdate innan jag slänger upp ett inlägg mitt från ingenstans. Det jag skulle skriva om var en tidigare erfarenhet/trauma jag ville berätta om faktiskt, så tänkte att jag gör det aldelles strax. Så håll utkik snart så får ni läsa något mer privat…<3

 

M I A M I

Något roligt och mysigt som jag vill dela med mig av är min lilla resa till Miami som jag gjorde nu. Första gången jag var i USA någonsin! 🙈 Jag åkte ju till Miami precis efter julafton och var där över nyår som en del kanske såg på min Instagram. Det var så skönt att komma bort från Sverige ett tag och bara koppla av lite faktiskt. Det kändes som att det var precis det jag behövde just nu. 💞 Att åka till Miami är nog en av de häftigaste resorna jag har gjort! Det känns så annorlunda i USA i jämförelse med Sverige. Just i Miami och där vi bodde var ju en extra ordinär utsikt med skyskrapor och väldigt högt upp. Bara det är ju så annorlunda från Sverige. & Jag tror aldrig faktiskt att jag ens varit i Skyskrapa tidigare.. Så det var ballt!

Vi gjorde inte så mycket extra ordinärt i Miami, utan vi tog det mest lugnt på stranden, vid poolen, gick ut och åt härliga middagar, gick på fester, shoppade och allt som hör till en semester med andra ord. Deras shopping var förövrigt helt amazing och något ni måste kolla in i Miami. Jag visste att det var billigare i USA men så pass mycket bättre priser (nu pratar vi 50-60% under) visste jag inte. På dessutom exklusivare märken i Stockholm. Så det blev en hel del rolig shopping där! Kan ni förstå min lycka när jag går in i butiken och hittar Stuart Weizman stövlar jag sneglat på i över två år som jag varit för snål för att köpa (ligger på runt 8-9000 kr i Sverige) som fanns där för cirka 2500 kr. Sjukt! 

Men det absolut bästa/mest roligast var nog nyårsafton. Allt var så planerat i detalj och hela dagen/kvällen var fylld med nöje. Vi började då dagen med att vi en helt amazing brunch på Biltmore hotell i Miami (som förövrigt känns som ett MÅSTE om du åker till Miami. Det är bokstavligen ett slott, helt fantastiskt fint!) och brunchen var bland de bästa jag har ätit, ostron, rysk kaviar och massor med skaldjur, sushi osv osv.. nam nam! Sen på kvällen på nyår så var det fest i lägenheten där vi bodde som förövrigt var mycket bra uppstyrt med champagne och massa godsaker. Det blev dock ändå ett relativt lugnt tolvslag ändå, så ingen röj men precis så som jag vill ha det. ♥️
Men så detta var ett perfekt avslut/start på det nya året. En helt fantastisk resa med underbara människor omkring mig. 😍 Hoppas att ni också hade ett lika avslut på året som mig.