Ett steg framåt i en bearbetningsprocess…

Jag vill börja detta inlägg med att berätta att detta kommer att vara och är det mest personliga som jag någonsin delat med mig av. Det är även en av de mest traumatiska upplevelserna som jag har känt både skam, skuldkänslor och sorg över i många år. Det är även något som jag än idag, år 2018 inte har klarat av att bearbeta helt. Jag har kommit en bit på vägen, men det är tyvärr väldigt en väldigt kort bit av den långa processen som det krävs för att kunna bli hel igen. Att jag idag, för första gången faktiskt väljer att skriva min egen berättelse av detta, och inte svar på konstateranden eller försköningar av sanningen är som en bekräftelse för mig själv att jag faktiskt, är redo att gå vidare. 

Först och främst så vill jag också inleda detta med att snälla, skuldbelägg inte min familj eller vänner för att inte ha varit närvarande. För det var dom. Hur min process i det hela har utspelat sig och mitt stöd från vänner & familj är något jag utesluter i denna berättelse, för det är inte syftet med det jag berättar. Sedan vill jag också berätta att det är oerhört svårt att som vän, familjemedlem etc. att kunna verkligen förstå/veta vad som händer bakom stängda dörrar, oavsett hur tillgänglig man är, hur mycket engagemang man än lägger i en person. Vill man dölja något,så som jag gjorde – så går det att dölja från vem som helst. Jag gjorde allt för att ingen skulle få veta vad jag gick med om. Jag hittade på storys, visade mig, träffade familj/vänner, skrattade osv osv. Ingen kunde märka det jag gick igenom, inte ens om man kollade djupt i mina ögon. Jag var så bra på att ljuga om sanningen att jag till & med ljög för mig själv. Inte ens jag själv förstod vad som faktiskt skedde. Än idag har jag nog inte förstått allt som skett, en del av det eftersom att min hjärna gått in i ett sorts försvarsläge och faktiskt förträngt många händelseförlopp att jag faktiskt inte minns, även om jag försöker att minnas. Så var det även då, min hjärna sorterade ut det och raderade mycket av det som hände där & då. Hade min hjärna inte gjort det, så vet jag faktiskt inte om jag har överlevt idag. Med tanke på de små händelseförlopp & minnen jag faktiskt har kvar och hur hårt dom har tagit på mig, hur mycket det har förändrat min syn på saker och ting samt skapat oerhört med komplikationer i relationer för mig så är jag tacksam över att min hjärna fungerar så.

Anledningen till att jag berättar om detta just nu, just idag är för att för stunden så läser jag en kurs som heter Kommunikation & Etik. I den kursen handlar det mycket om psykologi, och en del av kursens innehåll så är det bland annat mycket kring traumatiska upplevelser, sorg, sorgbearbetning samt bortträngning i krissituationer. I nästan varje del av detta så har jag relaterat och tänkt oerhört mycket tillbaka på mina egna känslor och erfarenheter. Hela den här kursen har väl väckt allmänt mycket känslor i mig. Och det fick mig att vilja skriva och berätta om det. Jag har under sista månaderna börjat prata mer och mer om det jag fick uppleva och kände nu då att det känns som ett bra tillfälle att faktiskt dela med mig om det här nu när jag känner mig redo. Jag vill att ni, mina fantastiska följare ska läsa det jag har varit om, och jag hoppas att jag kanske.. kanske får hjälpa någon annan som varit, eller kanske är i den situation jag var i. Jag hoppas att jag kanske kan få vara den pelare för någon där ute, som jag önskade att jag hade att luta mig mot då. Jag ville ju som jag skrev tidigare, absolut inte dela med mig om detta till någon. Men jag letade ofta på internet minns jag, efter något eller någon som berättade att dom varit i samma situation som mig. Jag önskar såklart att ingen varit eller är där jag var, men att bara få känna att man inte är totalt ensam – även om man inte vill dela med sig till familj & vänner, skulle kännas som ett hopp. För då kan dom komma sig ur, då kan ju även jag. Och kanske kunde man läsa om hur man tar sig ur en sån osund situation. Det är lättare sagt än gjort att ”be om hjälp” när man är där jag var. För man vill inte, av skam. & Ingen kommer ju ändå förstå ändå, vad det är man verkligen går igenom så varför ska man ens dela med sig då? Och vad händer med mig om jag faktiskt ber om hjälp, tänk om han får veta?

Ni kanske förstår var detta leder någonstans… Han. Vi går tillbaka till när jag var 16 år gammal. För att förtydliga, detta inlägg handlar INTE om min sons pappa. Detta handlar om min andra pojkvän.

Jag var 16 år. Glad liten sprallig tjej som var nyfiken på livet. Jag hade aldrig haft några större problem med relationer tidigare, tillit till andra människor var aldrig ett problem. Jag hade faktiskt aldrig någonsin ens känt på ångest. Jag trodde inte ens att ångest existerade, även om jag visste att min syster led av ångest sedan 12 års ålder. Men min hjärna har alltid haft så lätt för sig att bara ”rensa” bort negativitet och fokusera på det positiva. Skaka av mig det liksom. Även om jag hade varit med om saker som såklart gjort mig ledsen, som att mina föräldrar skildes, eller som när min första pojkvän inte var speciellt schysst mot mig. Men jag var liksom ”en sån tjej” som alltid var glad och positiv. Även om jag hade mycket känslor. Men gud, jag minns såväl hur jag försökte förstå min syster som led av ångest – men min hjärna fick liksom inte ihop det. Hur kan en hjärna ens fokusera så mycket på negativitet, hur kan man ens tillåta det?

Men ack.. om jag bara visste hur det året skulle förändra min syn på ångest senare, föralltid.

Om vi ska gå extra djupt i detta, så börjar det nog när mina föräldrar skildes och min pappa flyttade timmar bort från Stockholm pga bostadsbrist. Vi träffades allt mer sällan och tillslut så träffades vi knappt aldrig. Det tog nog mer på mig än vad jag ville erkänna, men det ledde iallafall till att jag sökte mig till äldre människor. Inte medvetet, men jag sökte liksom efter någon form av ”trygghet” hos en man. Inte alls ovanligt om man saknar sin pappa, att man gör något sånt. Man söker sig till en ”fadersgestalt” och nej, det var inget jag insåg då. I vilket fall så började jag under den perioden (år 2010 tror jag att det var.) jobba med en 25 årig kille som jag sedan kallade min chef. Han var som en ”manager” till mig. Allt fungerade bra, vi jobbade ihop och han var en väldigt snäll/fin kille i början. Efter några månader, ung som jag var så började jag tycka den är ”chefen” var lite charmig. Jag blev lite charmad över hans livsstil som bestod av fina restauranger, shopping etc. En vad jag ville kalla det då – ”vuxen, lyxig livsstil” Han var ju vuxen, han levde väldigt gott. Såklart så var det väldigt spännande i mina ögon. Han var ju väldigt snäll också, så det är klart jag fick upp mina ögon lite. 16 åriga lill-tjejen som drömde om att bli vuxen såg bara hur bra detta kunde bli.

Vi började iallafall träffas, i smyg såklart. Han var ju 10 år äldre än mig, så vi höll det väldigt väldigt hemligt. Det var som jag hade visualiserat från början. Han bodde i en fin lägenhet i Vasastan, som jag snart ”flyttade” in i (sov där var och varannan dag.) vi gick ut och åt på lyx-restauranger varje dag (tänk er för 16 åriga jag, som aldrig ens hade varit i närheten av såna restauranger tidigare tyckte ju detta var så coolt!) Samtidigt så var han min chef, så både han & jag under den tiden tjänade en jävla massa pengar. Ja, men det var väldigt ”fint” utåt sett. Men det varade inte länge, tyvärr.

Han började bli kontrollerande, det kom som ett blixt nedslag. Hans personlighet ändrades totalt. Jag vet inte vad det var som förändrade honom, det faktum att han faktiskt var alkoholist (vilket jag inte förstod innan, men att dricka en box vin varje dag som han gjorde förstår jag ju idag inte faller under det normala.) gjorde nog inte saken bättre iallafall. Men en dag, så stod han bara där. Full, och höll för ytterdörren och tillät mig inte gå ut och träffa mina vänner.

Det ena ledde till det andra, först blev han kontrollerande, sedan blev han oerhört svartsjuk, det ledde till att han bråkade konstant och fick totala utbrott, som i sin tid eskalerade och ledde till ett slag i väggen. Ett slag närmare mig. Sedan blev jag, 16 åriga lilla Dessie hans personliga boxningspåse. Alltså, kan vi bara ta en titt på den här bilden och se hur jag såg ut den här perioden. Hur liten jag var, hur ung jag var, hur oskyldig jag faktiskt var… Och jag postar den här bilden så att ni bara kanske får en liten syn & känsla.. att det var faktiskt ett barn som fick genomlida det här. Jag var inte ens färdigvuxen i kroppen eller ansiktet… Eller i hjärnan.

Denna bild tog han faktiskt på mig, i hans lägenhet där i Vasastan.. Ni ser ju hur liten jag var. Och han var en vuxen man, som utnyttjade mig på alla plan. Jag vill bara säga till er att när man är så ung som jag var då, då tänkte man inte rationellt. Jag var inte färdigutvecklad, varken i kroppen men heller inte i hjärnan. Jag var otroligt otroligt naiv då och litade på varenda människa jag träffade. Speciellt en människa som jag hade jobbat med tidigare, jag hade INTE ens en enda liten tanke på att det som hände mig – ens skulle kunna ske. Man tänker inte så, speciellt inte när man är ett barn. Bara det att jag var ett BARN, säger väldigt väldigt mycket att jag var rätt maktlös i den situationen och kunde inte göra mer än vad jag försökte göra där & då. Därför satt jag kvar i den psykiska & fysiska misshandeln varje dag. Dessutom så kan jag berätta för er att jag hade där & då haft sex med en kille tidigare, som var min förra pojkvän som var i min ålder. Jag vill bara säga, att ni kan ju själv tänka hur en vuxen man med såna psykiska problem behandlade mig i den kategorin också.. Jag vill inte ens gå in på det.. Usch, jag får uppstötningar och en sån brinnande känsla i mitt bröst bara jag pratar om detta. Det är som en äcklig ångest som kryper sig upp och vill ut när jag tänker på det.

Fyfan, så jävla äckligt alltihopa. Vill bara bryta ihop när jag tänker på det.. Men samtidigt så vill jag berätta. Så jag försöker lite till..

Som sagt, så har jag förträngt oerhört mycket. Detaljer, och mycket av själva händelseförloppen i sig. Men jag minns så väl små bilder i huvudet av hur han står över mig och jag ligger ihop krupen på golvet och gråter efter min mamma. Jag minns också när jag hade låst in mig i badrummet och gömt mig under handfatet och bad till gud att jag skulle överleva, samtidigt som han slog sönder badrumsdörren med knytnävarna för att kunna komma in och slå ihjäl mig. Jag minns knappt hur han ser ut idag, för det har jag också förträngt. Men jag kommer aldrig, någonsin att glömma hans fula, äckliga ansiktsuttryck som han gjorde när han vart sådär. Det går inte att glömma, jag tror att jag aldrig någonsin kommer att glömma det. För varje gång han vart sådär arg, så skakade han och ögonen blev svarta, sedan så tryckte han alltid sitt ansikte så nära mitt som möjligt och skrek.. innan han slog mig, blå och blodig.

Han låste in mig i vår lägenhet. Han slog mig var och varannan dag. Han tvingade mig göra saker jag inte ville. Ni förstår nog.. Jag trodde, helt ärligt att jag skulle bli mördad av honom, att det skulle bli mitt slut. Varje gång han slog mig, så visste jag att nu, nu händer det. Nu finns jag inte mer. Men jag vaknade upp, efter att ha däckat av slag flera gånger. Och jag minns varje gång, efter att jag vaknat och han hade lugnat ner sig timmar senare.. då kröp jag alltid ner i sängen som en liten liten boll under täcket, sedan grät jag så tyst som en mus så han inte skulle höra mig.. tills jag somnade. När jag vaknade dagen efter så var allt oftast ”glömt” (för hans del) han var sitt vanliga trevliga jag, som ordnade med frukost på sängen för att vara lite ”extra” snäll eftersom att han hade spöat på mig kvällen innan. Så gjorde han alltid, varje gång han hade slagit mig trasig så var han ”extra” snäll dagen efter. Tills han blev arg igen..

Jag levde i sånt jävla levande helvete då. Jag kunde inte och ville inte be om hjälp, jag var så jävla rädd att han skulle döda mig då. För det var exakt det som han sa. Men om ni bara visste hur jag drömde och bad om att någon skulle hjälpa mig och fly därifrån varje dag. Det var inte så lätt att bara dra hem till min mamma och göra slut heller.. För det första så lät han mig inte ens få en sån chans att kunna ”fly” dessutom så hade han hela min blogg & mina pengar samt min inkommande lön varje månad eftersom att han var min dåvarande chef , så han hade även det som en hållhake på mig. Sen så är det mycket lättare sagt än gjort att lämna någon sådär också, han manipulerade mig samtidigt till att jag aldrig kommer klara mig i livet utan honom, och efter att han hade slagit mig och gjort illa mig så skulle han alltid ”ta hand om mig” på ett sätt att i det sinnestillståndet jag var då så hade jag ingen som slags känsla av trygghet, och inbillade mig att han var min enda trygghet då. Jag blev totalt manipulerad. Så förutom den fysiska misshandeln så fick jag även höra hur värdelös, äcklig jag var, hur jag aldrig skulla lyckas med något i livet, hur jag var så ”förstörd” sedan innan och hur han ”bara hjälpte mig” och ville mitt bästa.. Usch, jag minns dom orden så väl. Ville mitt bästa…

Varje dag skämdes jag över blåmärken på kroppen. Ibland gick jag även runt med fläskläpp och blåtiror i ansiktet. Jag minns hur skvallerbloggar etc, började spekulera att jag blev misshandlad i min relation, hur jag verkligen verkligen försökte dölja och skratta bort det.. Jag försökte ju vara så stark hela tiden. Ingen fick veta. Jag hittade på storys att jag hamnat i fyllebråk, ramlat, och så vidare. Men egentligen, så var jag fast i en relation där jag blev misshandlad, nästan varje dag. 💔💔

Det jag var inne på tidigare, med ångest. Att jag inte trodde att det existerade förut, hur mycket jag än ödmjukt ville förstå min syster. Minns ni att jag skrev det i början..? Ordet ångest gav mig en hel ny innebörd efter detta kan jag iallafall berätta för er. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma person som jag var då, igen. Allt på grund utav att en människa, tog sig friheten till att lägga ärr i mitt inre, i min själ. För det är exakt vad detta har gjort med mig, det har satt sig väldigt djupa ärr i min själ efter detta.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma första gången jag fick uppleva ångest. Ångest, som jag inte ens trodde existerade.

Jag låg i sängen, hemma hos honom. Det hade varit en ”bättre” dag, han hade inte fått utbrott på mig eller slagit mig. Och så skulle jag sova.. Och så minns jag hur jag helt plötsligt vaknade, mitt i natten och skrek. Grät. Det gjorde så ont i mitt bröst, i mitt hjärta. Alltså ren, fysisk smärta. Som en kniv som vrids om. Jag fick svårt att andas, och hela min kropp blev tung. Jag bara grät och skrek efter min mamma. Jag kunde inte sluta, även om jag försökte. Det gick inte. Han försökte trösta mig, men det gick inte. Det var som att jag var paralyserad i gråt. Den känslan, den glömmer jag aldrig någonsin. Jag minns hur jag efter några timmar och jag äntligen blivit lugn frågade han, ”varför känner jag såhär? Varför började jag gråta helt plötsligt?” då kunde jag såklart inte koppla min ångest, den känslan – med misshandeln. Men idag så förstår jag ju varför jag mådde som jag mådde då.

Sen dess så har ångest mer eller mindre blivit en ”normal” känsla för mig. Periodvis får jag en känsla av ångest, oförklarliga känslor av uppgivenhet, sorg och en blandning av ”äckel” känslor. För stunden så tänker jag oftast inte rationellt, till vad det är som triggat min ångest. Men i efterhand, när jag börjar tänka rationellt så märker jag blir extremt triggad när jag närmar mig kärlek, om ni bara visste hur mycket komplikationer detta har skapat i relationer för mig, speciellt när det kommer till kärlek. Jag är extremt svår att ha och göra med, jag går upp och ner, allt från att känna massor till att jag stänger av mina känslor och blir totalt iskall om jag känner att det blir minsta jobbigt, till exempel ett tjafs eller liknande. Min pojkvän som jag har idag säger att jag blir icecold i stunder, och han frågar mig alltid varför. Jag kan liksom inte riktigt förklara för honom varför, även om jag vet att det är min hjärna som stänger av all form av känslor stundvis för att jag blivit formad så, av mig själv i en sorts försvarsmekanism för att kunna överleva. Min ångest blir därför väldigt triggad speciellt när jag lär känna någon ny, och man ska bygga en relation och det krävs från min sida att ha tillit till personen. Det är så jävla svårt, men något jag jobbar med så sjukt mycket med.

Jag kan också bli enormt triggad om någon pratar om fysisk/psykisk misshandel i relationer, min ångest blir också triggad om jag ser bilder från den tiden, eller om jag kanske går/upplever något som jag upplevt med honom, även om det inte var en dålig sak då. Men allt som relaterar till den perioden i mitt liv,honom och det triggar min ångest. Men sedan kan jag även bara få ångest känslor ”från ingenstans” och börja tänka på det jag upplevt även om det inte är något speciellt som triggat det. Ibland när jag får en sån ”vision” eller vad jag nu ska kalla det, så stannar jag alltid upp och blir som helt förstenad. Sedan börjar min hjärna snabbt ”byta” ämne och så skjuter jag ifrån det. Det är därför jag blivit så bra på att skjuta ifrån känslor när det blir ”för mycket” för mig att hantera (tex ett tjafs med pojkvännen) då byter min hjärna ämne, jag stänger av och blir helt off.

Det har såklart ändrat och format mig på många andra negativa sätt, och jag tror inte att det går att ens beskriva eller förklara tillräckligt vad en sån här upplevelse kan göra med en. För än idag så vet jag inte hur detta har format mig, utan jag lär känna mig själv hela tiden och inser och minns fler och fler saker och nu när jag har vågat börja tänka på detta mer så bearbetar jag ju det mer, och med tiden så kanske, förhoppningsvis lyckas jag laga mig själv från det här. Men det är så äckligt, och så hemskt hur mycket det här förändrade mig. 💔 Det är jag mest arg över. Att den glada, spralliga lilla Dessie försvann där och då. Att jag fått så mycket stress, ångest och problem i andra sammanhang än idag på grund av det. Att jag än idag kan få en blixt från klar himmel och börja gråta av det som hänt, nej det är jag så arg över.

Och det jag också är så ledsen över är att jag önskar så mycket att jag kunde förklara tillräckligt för människor i min närhet om hur det här påverkat en, så att dom förhoppningsvis har en förståelse för när jag ibland blir som jag blir på grund av det här. Som tex. när jag stänger av. 💔😣 Men det går inte att förklara, hur mycket man än berättar i ord. Ingen kommer kunna förstå det jag bär med mig inom mig. Jag tror att man måste uppleva något liknande själv för att kunna förstå, om ens då.. för vi är ju alla olika individer och reagerar väldigt olika på händelser/situationer och vi bearbetar sorg, trauma etc. väldigt olika.

Så.. detta är vad jag ville dela med mig av. Jag har aldrig öppnat mig om detta till någon såhär förut, inte ens för min bästavän. Det finns väldigt mycket som jag fortfarande inte kommer kunna berätta om det här, men nu fick jag iallafall skriva av mig lite av något som har påverkat mig väldigt mycket. Förlåt om jag har skrivit lite rörigt eller kanske upprepat mig, men jag har försökt förklara/berätta så detaljerat som jag kan. Utan att totalt bryta ihop. Jag måste erkänna att jag behövt ta en och annan paus under den här texten. Det känns som om det finns väldigt mycket mer att skriva om, mer känslor. Men det får jag ta en annan gång. Men det känns ändå på något sätt skönt att skriva om detta. Jag har faktiskt alltid varit så rädd att skriva om det här, för att jag har varit så rädd att bli dömd. (Varför jag var så rädd vet jag inte, det var ju inte jag som gjorde fel.) så att jag äntligen vågar, är ett stort steg.

Och sedan vill jag också passa på att säga innan jag avslutar detta; Jag tog mig ur förhållandet. Jag lyckades. Och jag har vågat lita på kärlek igen, även om det har krävts lite jobb från både min & min partners sida. Idag mår jag mycket bättre, även om ärren alltid finns kvar. Men mitt råd, om du är i en sådan relation som jag var i då. VÅGA sök hjälp, kontakta polisen, familj, en vän, ring till kvinnojouren. Det kommer att bli bra, men du är den enda som kan förändra situationen som den är genom att söka hjälp. Om du är rädd för att han kommer göra illa dig ännu mer om du söker hjälp, så säg det till dom du ber om hjälp till! Om det inte finns någon i din närhet, säg till chefen, kollegan – vem som helst! Det handlar om DITT liv. & tro mig, ditt liv kommer inte att fallera för att du skiljer dig bort från honom. Även om han får dig att tro det. Han är expert på att manipulera dig, det är klart att han vill få dig att tro det! Även om ni delar hus, eller lägenhet – eller har barn – eller vad som helst ihop – SÅ är det INGENTING som inte går att lösa. Du måste bort från en sån giftig människa och sätta dig själv i främsta rummet. Låt INGEN någonsin få skada dig såhär. Och efteråt. Lova mig, PRATA om det. Sök hjälp hos en psykolog för att bearbeta detta, det är en trauma och det gör ont och det har säkert skapat sår i din själ. Men bearbeta det, våga ta tag i dessa känslor, även om dom är jobbiga.. du förtjänar att vara lycklig.

Jag ber till alla kvinnor där ute som varit/är som jag, HITTA styrkan. ♥

Jag postar några bilder på mig från då, dom här publicerade jag faktiskt och låtsades som om jag ramlat, eller något annat. Det väcker otroligt mycket tunga känslor att se dessa bilder och faktiskt tänka tillbaka på hur det var. Men det är en del av processen.

All kärlek till er. Kram 💔💔

 

20 Mars 2018

Hejsan allihopa! 🙂 Ni undrar säkert över hur allting har gått, ja hur gick operationen egentligen? Vad hände med mina cellförändringar? Hur går det med plugget då? Och hur mår Theodore? Ja, vi kan ju konstatera att det var ju ett tag sedan som jag skrev här inne. Men jag måste erkänna att det kliar i mina fingrar då & då. Jag vill ju bara skriva av mig precis som förr! Men när ska man ha tiden är då frågan? ”Jo men, avsätt tid för detta” kan man ju säga då.. Så svårt borde det väl inte vara? – Absolut, om det hade varit i hög prioritet. Men det finns ju så mycket annat som jag prioriterar min tid till. Ja, just nu iallafall. Senare i framtiden kanske man har mer tid att lägga för att skriva av sig lite. Men sedan kan man (jag) ju tycka att då & då borde jag väl ha lite tid för att skriva av mig här lite.. Men då vill jag faktiskt bara skriva av mig, inte förvandla min blogg till någon plastic fantastic world igen med ytliga inlägg om vad som är hett & inte.  Då försvinner ju liksom tanken med bloggen.

Men hörrni! Ska vi börja med att bara kort berätta lite om hur livet ser ut nu då!? Först kan vi ju börja med mina cellförändringar. Dom är tyvärr fortfarande kvar. Jag hade en tid inbokat för operation, men samma dag så blev den uppskjuten till Maj. Så tyvärr har jag inte mycket mer information gällande den biten. Dock så tänker jag inte på det lika mycket längre som jag gjorde i julas.. och känner mig inte lika ledsen över det, för hade det varit dödsallvarligt så hade dom inte skjutit upp operationen ända till maj, eller hur? Måste resonera rationellt..

Hur går plugget & jobbet då? Jo, jag studerar i högt tempo. På 16 månader ska jag bli färdig mäklare, det betyder att jag har ungefär 1-2 tentor i månaden MINST. Det är stora kurser också. Hittills har jag läst Fastighetsförmedling introduktion samt Extern redovisning & just nu för stunden så läser jag kommunikation & etik samt Ekonomistyrning. Förra fredagen hade jag tentamen på Extern redovisning, så jag går ivrigt runt och inväntar svar på den.. Jag hoppas att jag klarar den – såklart. Men jag har inga förväntningar. Jag läser, går på lektioner och lär mig så mycket jag kan och gör så gott jag kan på tentan. Men jag har den inställningen att; Kuggar man, så är det bara att plugga på och göra om den. Inte mer än så. Jag försöker tänka så för att inte lägga för hög press på mig själv som ja vet att många gör när dom pluggar. Vissa till & med sätter så hög press på sig själva att dom ger upp för att dom kuggar en tenta, men då grötar man in sig för mycket i problemet istället för att lösa det. Det gör ju ingen skillnad för att man går runt och gnäller på att man kuggade den, eller hur? Det är bara att ladda om och köra på! =) Jag har dessutom redan rätt hög press på mig själv genom att jobba 80%-100% , plugga 100% och där ska jag också hinna vara en bra mamma, partner, och vän/familjemedlem så att gröta in mig om jag skulle kugga en tenta gör inte mig bättre. Allt jag kan göra är att leva i nuet, göra det jag ska, plugga och kötta på tentona. Inte oroa mig för mycket i onödan, då försvinner fokuset på det jag faktiskt ska fokusera på.

Men utöver allt med plugg och det så har jag faktiskt fått en ny härlig tjänst på mitt jobb (Ni minns väl att jag jobbar på en mäklarbyrå) som kräver mycket mer ansvar än det jag har haft hitills. =) Så det känns väldigt STORT och kul att jag har fått den chansen! Jag kommer att gå ut med det sen här på bloggen & instagram när allt är klart, men först så ska jag presentera min vision för alla franchisetagare för alla innerstadskontor. (Gaaaah! *glädje*) Det känns (”lite”) nervöst såklart, men vilken boost det är att få en sån chans! och vilken egoboost jag kommer att få om jag lyckas presentera min vision på det sättet som jag har visualiserat mig i huvudet hur allt ska gå, hela händelseförloppet, reaktionerna m.m. Men det får vi se då! Så det känns kul, men förstår ni då att jag har mycket bollar i luften just nu? =D

Theodore mår också bra <3 Jag har sett att jag fått lite frågor på bloggen & instagram om honom, bland annat var en fråga om jag fortfarande har min son. Och det är väl SJÄLVKLART att jag har det, min son är det största jag har i mitt liv och han är ALLTID PRIO ETT, varken studier eller jobb går före honom. Jag har valt att vara mamma, då är att vara mamma min högsta prioritet och det är därefter jag planerar mitt liv. Inte min roll som mamma efter mitt liv. Däremot så är han ju hos sin pappa varannan vecka nu och jag gillar inte direkt att dela med mig om honom på bloggen/instagram eftersom att det känns väldigt privat (som jag berättat tidigare) så det är anledningen till att ni inte får så mycket uppdatering där. =)

Nåväl! Nu har ni fått lite kort uppdatering om hur saker & ting ser ut nu för tiden. Jag ville faktiskt skriva ett helt annat inlägg, det var faktiskt därför jag ens faktiskt satte mig och började skriva här på bloggen igen men kände att jag måste ju ge er en quick uppdate innan jag slänger upp ett inlägg mitt från ingenstans. Det jag skulle skriva om var en tidigare erfarenhet/trauma jag ville berätta om faktiskt, så tänkte att jag gör det aldelles strax. Så håll utkik snart så får ni läsa något mer privat…<3

 

M I A M I

Något roligt och mysigt som jag vill dela med mig av är min lilla resa till Miami som jag gjorde nu. Första gången jag var i USA någonsin! 🙈 Jag åkte ju till Miami precis efter julafton och var där över nyår som en del kanske såg på min Instagram. Det var så skönt att komma bort från Sverige ett tag och bara koppla av lite faktiskt. Det kändes som att det var precis det jag behövde just nu. 💞 Att åka till Miami är nog en av de häftigaste resorna jag har gjort! Det känns så annorlunda i USA i jämförelse med Sverige. Just i Miami och där vi bodde var ju en extra ordinär utsikt med skyskrapor och väldigt högt upp. Bara det är ju så annorlunda från Sverige. & Jag tror aldrig faktiskt att jag ens varit i Skyskrapa tidigare.. Så det var ballt!

Vi gjorde inte så mycket extra ordinärt i Miami, utan vi tog det mest lugnt på stranden, vid poolen, gick ut och åt härliga middagar, gick på fester, shoppade och allt som hör till en semester med andra ord. Deras shopping var förövrigt helt amazing och något ni måste kolla in i Miami. Jag visste att det var billigare i USA men så pass mycket bättre priser (nu pratar vi 50-60% under) visste jag inte. På dessutom exklusivare märken i Stockholm. Så det blev en hel del rolig shopping där! Kan ni förstå min lycka när jag går in i butiken och hittar Stuart Weizman stövlar jag sneglat på i över två år som jag varit för snål för att köpa (ligger på runt 8-9000 kr i Sverige) som fanns där för cirka 2500 kr. Sjukt! 

Men det absolut bästa/mest roligast var nog nyårsafton. Allt var så planerat i detalj och hela dagen/kvällen var fylld med nöje. Vi började då dagen med att vi en helt amazing brunch på Biltmore hotell i Miami (som förövrigt känns som ett MÅSTE om du åker till Miami. Det är bokstavligen ett slott, helt fantastiskt fint!) och brunchen var bland de bästa jag har ätit, ostron, rysk kaviar och massor med skaldjur, sushi osv osv.. nam nam! Sen på kvällen på nyår så var det fest i lägenheten där vi bodde som förövrigt var mycket bra uppstyrt med champagne och massa godsaker. Det blev dock ändå ett relativt lugnt tolvslag ändå, så ingen röj men precis så som jag vill ha det. ♥️
Men så detta var ett perfekt avslut/start på det nya året. En helt fantastisk resa med underbara människor omkring mig. 😍 Hoppas att ni också hade ett lika avslut på året som mig. 

 

Operation & provsvar

Hej hej allesammans, jag hoppas att ni mår bra. ♥

Jag tänkte ge er lite uppdate, nu har man hunnit smälta allt lite mer och jag känner mig lite mer ”stabil” nu, att jag har mer ork/vilja att dela med mig nu. Jag är inte alls som förr när jag var yngre, då kunde jag outa mitt liv här på bloggen helt utan att hinna reflektera och tänka på saker själv. Nu är jag ju inte alls likadan, nu vill jag gärna hinna bearbeta saker själv innan jag känner mig redo att dela med mig. Vilket på ett sätt är bra, jag skrev ju så jäkla mycket förut som bara blev fel för att jag var impulsiv med att dela med mig. Och alla andra hann ha sin åsikt om mitt liv och saker och ting innan jag själv ens hann påverka mitt egna liv – och blev då väldigt påverkad av andras tankar.

Hur som helst. Det har hänt än del sen jag skrev sist, sist så berättade jag ju om mina cellförändringar som var ett väldigt stort och öppet inlägg känner jag. Då under den tiden så var det väldigt rörigt i mitt huvud och många orostankar cirkulerade. Men av det jag har läst på kommentarerna så verkar det som att jag inte var/är den enda som fick väldigt många sådana tankar när man får ett sånt besked. Så det kändes ändå skönt att man inte var ensam, så tack för att ni ville dela med er & framförallt tack för allt pepp.

Nu har jag fått mer svar på proverna iallafall, och det är en inbokat operation i början på Februari för att ta bort en del av min livmodertapp. Då kommer dom även att ta prover på livmodertappen för att kunna utesluta cancer till 100%. Så det känns ändå skönt att ha en operation inbokad för att bli väck med cellförändringarna. Det som kanske oroar mig fortfarande lite är vad de andra proverna kommer att visa. Det är nog det som är den jobbigaste processen i allt. Att vänta på provsvar, då går man ju runt och har ont i magen i flera veckor… Men det blir nog bra, tillslut.

Här kan ni se hur cellförändringarna ser ut. Jag har ju high-grade CIN som ni kan se på den tredje bilden och det är det som vi kommer att operera bort när dom tar bort en del av min livmodertapp. Det är ingenting som kan påverka mina framtida graviditeter som tur är, enda risken är att man kanske kommer att föda lite för tidigt – men annars inget som påverkas. Så nu hoppas vi att dom får bort allting och att proverna visar på bra resultat – vilket vi tror att dom kommer att göra! =)

Tänkte sammanfatta lite roligt som har hänt den sista tiden i ett annat inlägg, (Det ska ju inte bara vara tråkig vibe här inne eller hur??) så håll utkik så kommer det snart mer uppdatering. =)

 

Tråkiga nyheter ♥

Hejsan allihopa! Hur är läget med er?

Med mig är allting helt okej. Tanken var ju att jag skulle börja uppdatera er lite mer igen, men mitt i allt det ljusa som händer i livet med nya jobbet, plugget och allt så möttes jag utav sämre nyheter som har tagit rätt hårt på mig. ♥ Jag har väl mer eller mindre haft svårt att smälta det, och det kan för vissa verka som en mindre sak men när man själv är där så är det otroligt jobbigt att liksom inte veta hur saker och ting ser ut framåt. Saken är den iallafall att jag har haft väldigt mycket problem med mitt underliv, smärta & blödningar bland annat. Så jag bokade in en tid för att göra ett cellprov mot livmoderhalscancer. Man tänker ju att det absolut inte kommer att vara orsaken men man gör det ändå bara för ”säkerhets skull” Jag hade inte ens tänk en tanke på provet fram tills att samtalet kom. Då fick jag höra att jag har svåra cellförändringar i livmodern. Jag brast såklart ut i gråt på jobbet och åkte hem för att smälta allting den dagen.

Även om cellförändringar nödvändigtvis inte behöver vara något farligt – utan något man kan lätt operera bort så känns det jobbigt att ändå veta att något är fel på ens kropp, och att man inte riktigt vet hur det kommer att påverka tar ganska mycket på psyket. Jag fick iallafall en ny tid för nya/andra prover där man iallafall konstaterade att jag har cellförändringar i grad 3, dvs CIN 3 och att man ser avvikelser. Nu inväntar jag provsvar som ska komma om några veckor, vad för provsvar det är jag väntar på vet jag inte riktigt än eller hur vi kommer att gå vidare här.

Men det har varit mer jobbigt än vad man tror det här, även om jag har levt som vanligt och försökt att inte tänka på det här så mycket så sitter det ändå i bakhuvudet att jag har svåra cellförändringar och att oavsett hur det går så kommer jag iallafall att få opereras. Och vad cellförändringar kan leda till – och i vissa fall redan har gått så pass långt – som livmoderhalscancer är inte roligt att känna i kroppen. För mig har det här tagit hårdare än vad jag trodde faktiskt, har fått rätt mycket ångest av den här grejen. ♥ Så det är väl det som har hänt senaste två månaderna.

Men nu har jag väl börjat mer accepterat det som är och kommer bara att ta allting som det kommer. Det löser sig ju, tids nog. ♥ Men nu vet ni det iallafall! När man har så mycket som jobb & studier och samtidigt hinna va en bra mamma – och sen ska det här hända som ska ta upp en massa plats i mitt huvud så blir det lite såhär. Men, kan ni lova mig en sak att ni går på era cellrprov! Det är JÄTTEviktigt att ni gör det för desto tidigare man upptäcker cellförändringar så kan man stoppa det innan det kan utvecklas till cancer. Så do it.

 

How I want my home to look like♥

Jag vet att många gillar den Skandinaviska inredningsstilen just nu med gråa färger och gärna möbler och inredning åt det lite mer ”kallare” mer stilfulla hållet. Det är ju väldigt vackert och fint, det förnekar jag inte. Men jag själv är en otroligt tankspridd & färgglad person så hur mycket jag än gillar det så är det ju inte jag. Så därför skulle jag aldrig kunna inreda mitt hem så, även om jag flertal gånger har försökt. Men det har bara sett totalt misslyckat ut eftersom att det inte har varit i min egen känsla, utan för att jag mer har gått på vad som är ”inne”

Och där tror jag att det är otroligt viktigt att man faktiskt lyssnar på sig själv när det kommer till inredning. Man ska ju trivas i sitt hem och jag tycker att ens hem är en del av sin personlighet. När man kommer hem till någon så får man ju ett stort intryck av vem personen är, eller hur? Du kollar över färgskalor, vad för typ av inredning det är, hur personen sorterar, hygien osv osv.. Listan kan göras lång.

Iallafall så har jag tagit fram lite inspiration som beskriver och faktiskt visa rätt på pricken vad för typ av inredning jag gillar & gärna vill att mitt hem ska se ut. Jag gillar det här mysiga, färgglada men ändå inte färglatt i Påskiga skrika färger utan mer dova färger men gärna några små härliga energi klickar som man fått in i en bra match med allt annat. Gärna fluffigt och mjukt, och så bekvämt som möjligt. Och gärna SAMMET och massor av färgerna marinblått, turkos, guld & en mörkare gul. ♥

Vad tycker ni om den här typen av inredning, too much?

Lite kall för min smak, men jag gillade ändå inredningen väldigt mycket. Detaljerna var fina. 

Hall.♥ ÄLSKAR tapeten. Vill vill vill ha! Men det måste ju matcha med en fin sekelskifts (gärna paradvåning) då såklart. =)

Helt fantastiskt. Får en ”Alice i underlandet känsla” och blir lycklig av hela rummet.

Detta måste vara en favorit, allt är så perfekt. Soffan, tavlan. Mattan. ♥

Detaljerna i detta vackra middagsrum, och färgen på väggen. Hur fantastisk? Kär. ♥

 

Dom här tre sista är favoriterna. ♥ Tänk att komma till ett hus/lägenhet i denna smak. Wow.

 

Ser fram emot vintern♥

Hello monday ♥ Bild från gårdagens lilla fika med bestie ♥

Ny vecka och nya möjligheter! Eller hur? =) Har precis kommit hem från en bra dag på jobbet. Allt har varit i sin ordning och som vanligt så har man ju alltid sjukt kul på jobbet med sina kollegor =)

Btw, det händer såå mycket roligt nu framöver så det känns som om mitt schema är så fullspäckat det kan bli! Men det är ju det bästa =D Först så åker jag iväg på Introduktionsutbildning i tre dagar med jobbet (!!) Vilket kommer bli freaking awesome, och sen börjar jag plugga, kort därefter så har vi vinterfest med jobbet (då man får klä upp sig och vara lite fin och äta middag med alla kollegor på hela byrån. Ser fram emot!!) Sen så efter det åker vi iväg till Sälen och åker skidor (!) =D Efter det så är det ju Lucia, ledighet & Julafton = spendera massor med tid med familjen! ♥♥  och efter det drar jag iväg på en liten semester under nyår & sen kommer man hem och har både lite jobb & plugg innan man drar iväg igen en kortis. Så roligt och massor med kul att se fram emot med andra ord! ♥ Det känns som att vintern går så mycket fortare när man har massa roligt att se fram emot. Det gillas!

Älskar verkligen att vi gör så mycket roligt med jobbet också =) Så tycker jag de flesta arbeten borde satsa mer på. Dvs att man gör mer saker ihop som kollegor även utanför jobbet. Man kommer ju varandra så mycket närmare på ett annat sätt – och det känns ändå väldigt viktigt med tanke på att man ändå spenderar mestadels av sin tid med sina kollegor. Låter sunt då eller hur =) Jag ser iallafall fram emot vintern nu! Är ni lika taggade som mig?!

 

Jag tänker inte sätta mig i en situation där jag kan bli påverkad känslomässigt..

Sunday vibes. me myself and I♥

För mig är detta vardagslyx.. Att laga vilken middag som helst som DU är sugen på, sätta på vilken serie som helst som DU vill se och bara koppla av i ensamhet med tända ljus överallt. (Och inte behöva anpassa sig efter vad någon annan vill se/äta haha..) Alltså en sån liten sak kan göra mig så lycklig, att liksom bara få hitta tiden till att göra sånt där som JAG vill & behöver även om det är något så litet..♥ Det är faktiskt så himla sällan som jag har tiden till sånt, oftast så har jag alltid massor med annat som jag måste hinna med (vardagssysslor) Eller så om jag har Theodore så brukar jag väldigt ofta somna när jag nattar honom (hihi..) vilket blir då väldigt tidigt.. Så att bara få vara själv lite & göra sånt här är verkligen vardagslyx för mig. =) Eller typ att ha tiden till att ligga i badet i en timme med ansiktsmask, lyyyyyx!! Tänk vad man kan uppskatta små-saker som kan vara så självklart för andra. Om jag någon gång hittar en future husband, det finaste han kan ge mig då är lite egentid.. eller gå storhandla haha. Det är också något som jag tycker är så nice, men som jag sällan hinner med these days. =) Lätt-charmad tjej med andra ord.

Men det här med future husband.. Ni undrar säkert hur det går där. Jag har sett att det har varit mycket spekulationer att jag dejtar någon osv osv.. Men som svar på den frågan; Nej jag dejtar ingen. För det första så har jag inte ens tid för det, för det andra så VILL jag inte ens dejta någon. Såklart så kan man sakna någon i stunder, men mestadels så njuter jag faktiskt över att vara ensam eller hänga med familj/vänner.

Dessutom så har jag inte viljan heller att vara involverad känslomässigt med någon just nu, även om det kan vara så mysigt så är jag ju inte heller naiv. Let’s face the reality. Det är inte bara bra när det kommer till kärlek. Det kan uppkomma saker som kan/komma att påverka en oavsett om man är kär & lycklig. & Jag vill inte att något ska kunna ta mig på påverka mig ALLS – oavsett om det är good/bad.

& Anledningen till det är för att: (1) Jag inte vill att någon ska ens möjlighet ha den ”powern” över mig. Att kunna ge mig kärlek/lycka… För att sedan kunna ta ifrån den sen om något inte fungerar som det ska.. och där kommer vi till punkt (2.) Jag vill inte ens sätta mig själv i den sitsen där någon ens ska kunna ge mig bad vibes eller KUNNA såra mig.

Jag känner ju mig själv och jag vet att jag blir så påverkad av minsta lilla när jag blir involverad känslomässigt iom att jag är en väldigt känslostyrd person. & det kan ta mitt fokus. Så jag är typ ganska ice coold just nu när det kommer till sånt.. =) So now you know!

 

Drömmigt!!

… Min chef mailade precis min bekräftelse på plugg-starten!! Om mindre än två veckor börjar jag plugga!! Wihoooo, gissa lyckan som jag känner just nu! Så jäkla drömmigt, nu väntar en minst sagt intensiv 16 månaders period av studier och 14 tentor framöver. Sedan är man mäklare! Sen såklart kan ju saker annat komma i mellan som kan fördröja tiden något (omtentor kan vara en del av det) men om allt går enligt plan så är jag alltså mäklare 2019. =)

Är så förberedd på det här, som jag väntat och faktiskt kämpat för detta. Nu kommer jag ju plugga i 16 månader och samtidigt jobba på byrån, så det kommer inte finnas mycket tid för annat – utan det är ungefär så livet kommer se ut framöver men det är inget som jag tycker känns ”jobbigt” att ge upp under tiden. För som sagt – det är ju bara tillfälligt och hur långt kommer inte det att ta mig? Jo för det är det lilla jag behöver ge upp för att sedan ha en livslång utbildning och få jobba med mitt drömyrke. Och det gäller att ge upp vissa saker om man vill komma någonstans.

Det kommer säkerligen vara jobbigt ibland, & jag kommer att ha mycket press på mig – så jag är medveten att det är en tuff tid framöver som väntar. Men bara för att det kommer bli tufft betyder det inte att det är omöjligt. Och tänk hur mycket jag kommer att lära mig, hur roligt jag kommer att ha på vägen!! wow =) Så just nu är det bara att PLANERA, stay positive och ha fokus!!! Let’s do thiiiiis!!!

 

Veckan & helgen sammanfattat♥

Hejsan,♥ allt bra med er?

Den här veckan har gått så fort, helt sinnessjukt det känns som om dagarna bara flög förbi. Har inte gjort något speciellt i veckan förutom jobbat och tagit det lugnt med Theodore på kvällarna efter jobbet. & på fredagskvällen när jag var barnledig så drog jag och åt middag på LUX tillsammans med lite vänner. Lux ligger på Lilla Essinge, jättemysig restaurang faktiskt, och bra mat också. Efter det så drog vi hem till en vän i Gamla stan och drack lite drinkar & spelade lite schack (Edit: Fyfan så kul det är! Måste börja spela oftare igen.) innan jag begav mig hemåt. =)

Lägenheten som vår vän bor i är så himla fin btw, sjuka strukturer och orginaldetaljer. Dessutom att det är en lägenhet på cirka 200 kvm gör ju inte lägenheten mindre attraktivt om ni förstår… 😉 Där hade man velat bo, perfekt läge dessutom.. Men en dag, så ska jag köpa mig en sådan!

Men men, annars då.. I lördags så hände väl inte så mycket. Var bara hemma och kollade på film och somnade tidigt. Väldigt skönt må jag säga, sov ut imorse så känner mig så utvilad – härlig känsla eftersom att jag aldrig sover ut. Brukar alltid vakna jättetidigt på helgerna också men imorse gjorde jag inte det, så tog såklart tillfället i all ära. ♥

Men bra helg med andra ord, lugn men ändå har man hunnit socialisera sig lite. =) Ni själva då, vad har ni gjort?